Chanels perspektiv
" Att jag älskar honom" jag erkände det, men inte för dig. Varför gjorde jag inte det? Tre ord som kanske hade ändrat allt, men nu sitter jag här. I en soffa som inte tillhör din, utan din bästaväns. Med mascaran utsmetad över hela kinderna, håret uppe i en slarvig bulle och Luddes tröja. Såhär har det sett ut i en vecka nu, jag har inte lämnat Luddes hus. För att jag inte får för han, och för att jag absolut inte vill vara själv i mina tårar.
Ludwig vill inte heller lämna mig själv nu, hans argument är att " Du är min bästavän och jag vill bara ditt bästa, så snälla va här hos mig"
" Dueee Nell!!" Hör jag Ludwig ropa plötligt från övervåningen och höga trappsteg springer ner från trappan.
" Mmm" svarar jag och håller kvar blicken på tv:n som spelar serien The OC. Den påminner bara om dig.
" Ehh jag ska träffa killarna en stund, vi måste jobba på vårt nya album"
" Ska du träffa Dante?" Frågar jag med min brustna röst utan att vända huvudet mot Ludwig som står i öppningen till vardagsrummet.
" Mhm" svarar han efter några sekunder tystnad, han ska träffa dig. Jag vill också träffa dig, så mycket, men jag förstörde allt. Allt mellan oss, den fina starka kärleken som vi båda kände för varandra, finns inte längre. Den är krossad, bruten i två delar och kommer nog aldrig att limmas ihop igen.
" Okej" viskar jag fram, och kämpar hårt för att tårarna inte ska vinna.
" Jag är tillbaka till 21 okej?" Säger han och jag nickar endast som svar.
" Jag älskar dig" Säger Ludwig innan han trycker ner dörrhandtaget.
" Älskar dig med" svarar jag innan dörren slås igen.
Men innan jag hinner tänka ser jag att Ludwig glömt sin mobil som ligger på vardagsrumsbordet.
Snabbt reser jag mig upp, torkar bort en av tårarna som runnit ner för min kind, greppar mobilen och springer mot dörren.
" Ludwig du glömde din.." mer hinner jag inte säga förens jag ser Ludwig gå ner för den långa trappan som leder ner till parkering där.
Där Dante står.
Inte ens ett andetag hinner jag ta förens Ludwigs mobil lyser upp och jag läser det sista sms:et jag någonsin vill läsa.
Dante: 17:42
Är framme, du tar inte med Chanel va?
Båda killarna stannade hetsig upp när jag slog upp dörren, strax inpå tappar jag mobilen rakt ner i golvet och faller ner på knä. Så fort jag kan försöker jag att stänga ytterdörren men hinner inte förens den snabbt slås upp igen och jag känner Ludwig armar omfamna mig.
" Det var inte mening att du skulle se han" viskar Ludwig fram och stryker mitt hår långsamt samtidigt som han lämnar småkyssar på mitt huvud.
" Det var inte det" lyckas jag hyckla fram mellan mina andetag som knappt får luft.
" Vadå?" Frågar Ludwig förvirrat.
" Sms:et" svarar jag snabbt och märker på en gång att Ludwig sträcker sig efter sin mobil som ligger någon meter ifrån oss.
" Ahh fuck" viskar han tyst för sig själv, trotts att han nog vet att jag hör.
Tår efter tår försöker jag torka bort men efter ett tag känner jag hur Ludwigs armar runt om mig släpper taget långsamt, men snabbt kommer tillbaka och omfamnar mig. Men det är inte Ludwigs doft jag känner. Det är Dantes.
Dantes perspektiv
När jag parkerar bilden utanför Ludwigs lya kliver jag ur bilen och sms:ar på direkten att jag är framme, men ser direkt att Ludwig redan klivit utanför ytterdörren och är påväg mot mig.
Men innan vi hinner hälsa slås ytterdörren upp och en Söndergråten, sliten, ledsen och trött tjej kommer ut men stannar upp på direkten.
" Ludwig du glömde din.." hinner hon säga innan hon får ögonkontakten med mig och fryser till is, i ca 4 sekunder innan hon tappar mobilen rakt i hallgolvet och faller ner på knä samtidigt som hon försöker stänga dörren. Men Ludwig är snabb tillbaka, slår upp dörren och det första han gör är att krama om henne.
Jag hör att han viskar några ord till henne och hur hon gråter.
Just i stunden vill jag bara attackera dig med världens bamsekram och massa kyssar, något jag längtat efter sen första dagen jag lämnade dig ensam på gatan.
En del av mig vill verkligen ta tillbaka dig, men den andra delen av mig säger bara stopp. Hon sårade dig, hon lovade dig ett löfte och bröt det.
Men allt jag vill just nu, när jag ser dig sitta där i hallen med tårar som rinner för fullt pga mig. Är att bara krama om dig. Jag måste få ha din närhet nära mig igen.
Så jag går mot er, samlar mig, går upp för de 3 trappstegen, knackar bort Ludwig på axeln.
Och kramar om dig, länge. Jag placerar min haka vilandes på ditt huvud och kramar om dig, hårt, njuter av varje sekund, fan.
Är det såhär det känns att älska någon så jävla mycket och att sakna någon så jävla mycket. Det gör ont, att veta att du inte är min. Men något i mig säger fortfarande stopp.
Men när du vänder upp huvudet för att kolla vem det är som faktiskt kramar om dig förvandlas dina sårade ögon till lyckliga.
Att få se dina blåa, fina änglaögon har varit en enorm saknad.
Fan vad krossad kärlek gör ont.
________________________________
Är såååå onöjd över detta kapitel, alltså kan inte skriva ut hur jag tänker hela situationen och hur dem pratar med varandra. Kanske för ja e trött venne haha, kl e typ 02:00 just nu så skrev detta kapitel fort för att kunna sova haha ❤️
Säg gärna vad ni tycker, tar gärna emot rättvis kritik ❤️
