Jag föll för fel kille

Kapitel ett

- Äntligen framme! Utbrister jag.

Jag, min mamma och pappa har nu äntligen kommit fram till vårt nya hus! Mamma stannar flyttbilen på uppfarten. Huset var underbart! Vårt nya hus ser lite ut som husen i Grekland. Vårt var vitt och hade ett rött tak. Uppfarten var av grus, gräset var grönt och mitt på gräsmattan stod en hög fontän prydd med blommor. Jag klev snabbt ur bilen med mamma strax efter. Hon tog ut pappas rullstol ur baksätet där pappa satt och väntade. Hon fällde upp den och hjälpte pappa ut ur bilen.

- Oj vad fint det var här! Utbrast mamma glatt.

- Ja, men väldigt molnigt! Påstod pappa.

-Mm, kan jag gå och titta lite i stan? Log jag till mina föräldrar.

- Såklart gumman! Sa pappa.

- Jag kommer tillbaka sen och hjälper er att ta in allt! Sa jag och sprang iväg, medan mamma ropade "Gör du det" bakom mig glatt.

*Senare i stan*

- Hur kan du äta chips? Det är ju så onyttigt... Sa en mörkhårig kille i min ålder till sin kompis.

- Pizza är också onyttigt! Skrattade hans blonda kompis som svar.

Jag stod en bit ifrån och iakttog dem. Jag märkte knappt att en tjej hade kommit fram till mig.

- Hej! Sa hon

- Åh... Hej! Sa jag förvånat. Vad håller dem på med egentligen där borta?

- Jag vet inte, de går i min klass...

- Jag går i nian. Sa jag bara för att jag ville inte att våran konversation skulle ta slut. Jag hade kanske fått en ny kompis för livet!

- Det gör jag med, varför har jag inte sett dig tidigare? Sa hon lite förvånat. Fan, nu hade jag skämt ut mig men svarade ändå.

- Jag har precis flyttat hit, så jag har inte hunnit börja skolan än.

De båda killarna höll på att gå fram till oss. Okej, nu ska jag försöka att inte skämma ut mig. Oftast så får man reda på de tolv första sekunderna om personen är någon idé att hänga med. Har jag hört...

- Hej Klara! Ropade de. Blonda killen och vinkade åt mitt håll. Juste, hon bredvid mig... Hon sa aldrig sitt namn när vi började prata med varandra. Men jag tror att det inte behövs längre. Åh, han är så söt!

- Hej Viktor... Sa Klara som om att han kunde dra åt helvete. Nu behöver jag heller inte fråga om hans namn.

- Men jag då? Sa den mörkhåriga killen ledsamt, men bara på skoj.

- Haha, hej Oscar! Skrattade hon. Honom verkade hon gilla lite mer.

- Det var bättre! Sa han och log lite generat mot henne. De båda gick iväg efter det med ett " Vi ses i skolan"

- Du rodnar lite. Log Klara mot mig.

- Eum... Nej... Svarade jag men rodnande då bara ännu mer.

- Det gjorde du visst, varför rodnade du nu då. Sa hon med en nyfiken röst. Hon tänkte inte ge sig, inte jag heller.

- Vet inte...

- Du tycker att Viktor är snygg, eller hur? Sa hon flörtigt.

- Hur visste du det...? Jag började rodna ännu mer.

- En vild gissning, du är inte den ända som tycker det. Vad heter du förresten?

- Summer, och du Klara va?

- Japp.

Vi stog och pratade hur länge som helst. Men då kom jag på att jag lovade att hjälpa mamma!

- Det var trevligt att träffa dig men jag måste verkligen gå hem nu.

- Okej, vi ses nog i skolan då. Sa hon och log mot mig medans jag joggade iväg hem.

*Hemma*

Jag är så illa ute tänkte jag för mig själv när jag var ute på uppfarten. Vänta lite... Är det den jag tror att det är. Viktor! Jag såg Viktor när han slängde sopor i huset bredvid. Yes! Han bor bredvid mig!

När jag hade kommit in så såg jag inte mamma eller pappa någonstans. Jag gick runt överallt och letade. Jag visste ju inte vart allt låg. Tills jag kom upp till ett rum på vinden. Där var mamma som stog och packade upp mina saker.

- Hej mamma, är detta mitt rum? Frågade jag.

- Ja det är det, sa inte du att du skulle hjälpa mig att packa upp allt?

- Jo... Förlåt...

- Det är lugnt gumman, du kan hjälpa till imorgon i stället. Jag går ner och gör iordning lite fika, vill du ha?

- Nej tack, hur mår pappa?

- Sådär, jag ska skjutsa honom till läkaren imorgon. De ska kolla han ben, så det är ju bra att du hjälper till imorgon då.

Hon lät ganska glad ändå. Men det blir nog bra att hjälpa till imorgon, jag träffade ju Viktor idag.

- Okej. Svarade jag, mamma kom fram till mig och gav mig en puss på kinden. Sedan gick hon ner till köket.

När hon kommit ner ropade hon godnatt, och jag ropade godnatt tillbaka.

När jag borstat tänderna, tvättat bort sminket så gick jag och lade mig. Det ända jag kunde tänka på var Viktor.

-