hjärtslag ➳ dante lindhe

ett

Rebeccas perspektiv

Skolan slutade för ungefär en timme sedan och jag har på den tiden hunnit ta mig hem, käka något litet och bytit om till mjukiskläder. Med mobilen i handen väntar jag spänt på att Amanda ska svara på mina FaceTime samtal. Man skulle väl kunna säga att mycket har hänt mellan oss sedan den dagen jag skickade iväg kommentaren till henne på instagram.

Och idag är hon min bästa vän.

Hela den här grejen med att vi aldrig har träffats, utan bara skrivit via sms, snackat i telefon och sett varandra via FaceTime, är väldigt ny för mig. Aldrig tidigare har jag skaffat mig vänner via internet utan jag har alltid träffat personerna irl först innan jag blir vänner med dem. Det är spännande och jag är verkligen så lycklig som har hittat en sån fin vän som Amanda, verkligen.

Helst av allt hade jag gärna velat träffa henne men med tanke på att distansen mellan Umeå och Stockholm är brutal så är det inte så enkelt.

"Hej sötis" säger Amanda på andra sidan skärmen och jag ler brett mot henne. "Hej snygging" säger jag tillbaka småskrattandes.

"Har det hänt något roligt idag då?" frågar hon mig nyfiket men jag bara skakar på huvudet. "Jag bor i Umeå, vad tror du?" säger jag och suckar tungt. Det finns verkligen inget att göra här och det händer knappt några roliga saker heller. Hade jag fått bestämma hade vi flyttat ner till Stockholm med en gång. Men nu funkar det inte riktigt så, det är ju inte direkt jag som bestämmer.

"Det händer inte så mycket här nu heller" säger hon och ler försiktigt. Jag bara suckar och tittar ledsamt ner mot mitt knä. Mobilen håller jag fortfarande kvar i handen men blicken har flyttats bort från Amanda. "Jag önska bara att jag kunde få komma ifrån denna skitstaden och flytta ner till Stockholm" säger jag surt och tittar åter igen tillbaka mot Amanda.

"Förstår dig" säger hon.

"Nej det gör du inte, för du har redan allt du behöver nere i Stockholm, du bor ju liksom i samma stad som alla Hov1 boysen och i Stockholm händer det saker hela tiden" säger jag surt och hon tittar chockat mot mig. "Förlåt, ta det lugnt snälla" säger hon ursäktande vilket gör att jag bara ger ifrån mig en tung suck.

Jag kan ju faktiskt inte klandra henne, hon vet ju inte direkt hur det känns för mig att bo här uppe i Umeå med i princip inga vänner alls och inget att göra om dagarna.

Jag går ut från samtalet och börjar scrolla runt mina sociala medier lite. Både jag och Amanda håller oss tysta för ett tag, jag kan bara höra hur hennes andning fortsätter. Mitt i flödet på instagram får jag syn på en bild av mig, upplagd av Amanda för bara några minuter sedan. Bilden är tagen av mig nu under samtalet. Jag skrattar till lite innan jag klickar mig in till samtalet igen.

"Fin bild du fick till på mig" säger jag skrattandes. Världens finaste bild var det kanske inte, jag ser mest sur ut och det har hon poängterat i sin caption där hon även taggade Dante.

Denna sötis är sur för att hon inte bor i Stockholm, snälla pigga upp henne :( @dantelindhe

"Visst var den, jag är så nöjd!" utbrister hon och jag börjar skratta åter igen. "Jag är så glad att du-"

"DANTE GILLADE BILDEN" skriker hon plötsligt ut och jag tittar på henne med uppspärrade ögon.

Dante har alltså sett en bild av MIG, MIG MIG MIG?!

♡♡♡♡
sååååå, första riktiga kapitlet av boken :) glömde helt att detta skulle upp igår ahhahah man kan säga att jag är inblandad i ett litet drama som ja var tvungen att fixa heh. vad tycker ni än så länge? jag är såååå taggad på denna ;)

vill ni stalka mig finns jag på:
insta - @danteshjarta & @gretawalliin

kram