hjärtslag ➳ dante lindhe

sju

Rebeccas perspektiv

"Amanda?" utbrister jag en smula chockat innan vi kramar om varandra hårt och länge. Allt känns nästan som en dröm, precis som att det faktiskt inte är så att jag nu står i famnen på Amanda. Det känns så overkligt att jag tidigare nästan tvivlade på att jag någonsin skulle få träffa Amanda trots att hon verkligen lovade mig att det faktiskt skulle hända. Och hon hade rätt. 

"Förlåt" säger hon när vi släppt kramen och jag tittar oförstående på henne. Innan hon fortsätter prata backar jag undan en aning så att hon ska kunna komma in så jag kan stänga dörren ordentligt efter henne. 

"Vadå förlåt?" frågar jag henne. 

"Förlåt för att jag ignorerat dig de senaste veckorna" 

Just nu känns det nästan som att det faktiskt inte spelat den minsta lilla roll att hon faktiskt totalignorerat mig de senaste veckorna. Precis som att jag nästan varit okej med det trots att det verkligen inte är sanningen. Egentligen borde jag väl vara helt förbannad på henne. Hur hon bara kan ignorera mig sådär för att sedan dyka upp här och så ska allt vara bra? Men jag är inte förbannad på henne, inte ens det lilla minsta förbannad.

"Det är lugnt" säger jag och pressar fram ett fejkat leende. Hon lägger huvudet på sned och tittar bekymrat mot mig. "Men nej, jag ser ju på dig att det inte är lugnt, förlåt så jättemycket" säger hon och kramar om mig åter igen. "Det är väl vad det är, eller?" säger jag med en axelryckning och går in till vardagsrummet där jag slår mig ner på soffan. Amanda följer efter och sätter sig ner alldeles intill mig. 

"Såhär är det, när jag träffade Dante typ veckan jag började ignorera dig, så sa han åt mig att jag skulle åka upp och träffa dig, han började även typ korsförhöra mig om dig" säger hon skrattandes medan jag bara spärrar upp ögonen, chockad över det hon nyss berättade. 

"Var det några andra där då?" frågar jag henne en smula oroligt. 

"Nejdå, det var bara jag och han, vi träffades av en ren slump" säger hon och ler brett mot mig. "Han sa typ åt mig att jag skulle träffa dig, för hans skull typ" säger hon och jag tittar på henne ännu mer chockerat än tidigare. Jag kan knappt ta in vad hon säger och måste tvinga mig själv att inse att detta är verklighet. Det hon säger har faktiskt hänt. 

"För hans skull?" frågar jag henne och lutar huvudet på sne. 

Hon skrattar till lite. "Ja, jag vet inte. Men det var ju bara bra för nu fick vi äntligen träffas ju!" utbrister hon glatt och lägger sina armar om mig åter igen. Vå håller om varandra i något som känns som en evighet men som i verkligheten bara är några få minuter. 

Ljudet av en nyckel som sätts in i låset till ytterdörren och som sedan vrids om hörs vilket får oss att bryta kramen. Jag tittar över mot den stora klockan som hänger på vardagsrumsväggen. Klockan är ju inte alls mycket, min syrra borde vara i skolan och mina föräldrar borde vara på jobbet..? "Hallå?" hör jag hur mammas röst ropar och jag tittar över mot Amanda som bara ler brett. 

"Hallå?" ropar jag tillbaka och ganska snart kommer hela min familj in till vardagsrummet vilket får mig att tittar både chockat och nästan lite sårat mot dem. De har ju trots allt inte sjungit för mig alls idag så jag är väl lite sådär småsur på dem. Alla tre har vars ett stort och brett leende över sina läppar medan de närmar sig oss i soffan. 

"Grattis på födelsedagen hjärtat!" utbrister pappa och är den av dem som först kommer fram till mig för att ge mig en kram. Därefter kommer både min lillsyrra och mamma fram för att ge mig en kram de också. "Vi hoppas att du tycker om överraskningen som vi fixade ihop till dig" säger mamma och tittar över mot Amanda. 

"Vänta?" säger jag fundersamt och försöker koppla ihop allt som om det vore ett enda stort pussel jag behöver lösa. "Så ni har gjort detta tillsammans?". Min blick flackar mellan Amanda och de resterande av mina familjemedlemmar som alla fortsätter att le bredare än jag någonsin sett dem göra. 

"Precis" säger Amanda och jag tittar förvånat mot henne. Att mina föräldrar faktiskt skulle kunna ens vilja göra något sånt här för mig gör mig nog mest chockad. De har ju alltid bara klagat på mig konstant och alltid gullat med min lillasyster. "Men ja, jag blev väldigt glad" säger jag och tittar mot mamma med ett leende lekandes över mina läppar. 

"När ska vi käka tårta?" frågar Felicia vilket får mig att börja småskratta lite. Även de andra i rummet börjar småskratta och pappa rufsar till henne i håret. "Snart, vi kan ju sätta oss i köket?" föreslår pappa och tittar över mot mig och Amanda för ett godkännande att flytta in oss till köket. "Absolut!" svarar vi i mun på varandra. 

"Gå ni in så ska jag bara hämta den andra överraskningen" säger mamma och försvinner iväg bort från oss. En till överraskning? Har de fått en sten i huvudet eller vad händer?

Förvånad, men glad, reser jag mig upp från soffan tillsammans med Amanda och vi går in till köket där pappa börjar duka fram på bordet. Vid mitten av köksbordet står en rosa prinsesstårta och väntar på att bli uppkäkad. Över toppen på tårtan står det Grattis Rebecca!  och massvis av hjärtan i olika storlekar. Jag och Amanda slår oss ner på vars en stol bredvid varandra och Felicia sätter sig på en stol mittemot mig. 

Efter några minuter kommer mamma in till köket med ett litet hemlighetsfullt flin över sina läppar. 

♡♡♡♡
har gjort några lockscreens på min fanpage, danteshjarta på instagram <3