hjärtslag ➳ dante lindhe

femton

Rebeccas perspektiv

Konserten var verkligen något av det bästa som har hänt mig trots att det slutade med att det inte var jag och Amanda som fick uppleva den tillsammans med varandra. Istället tog Samantha tag i det hela och rusade efter mig när jag började gå. Hon övertygade mig om att stanna kvar vid kön fast istället för att sitta med dem kunde hon och jag sitta med varandra hela tiden.

Vakterna berättade för oss om att vi skulle gå in två och två så då vart jag tvungen att gå bredvid Amanda eftersom hon och jag hade fått nummerna efter varandra. Dock tittade vi alltid åt hållet bort från varandra och när vi väl kom in till scenen så ställde vi oss med brett mellanrum mellan varandra och intill mig ställde sig istället Samantha - precis som vi hade kommit överens om tidigare.

Jag har gått igenom allt flera gånger inuti mitt huvud och jag förstår inte varför hon blev så sur som hon blev över det hela. Enligt mig är det verkligen inget att vara lack över då jag antar att det inte är så att killarna skulle sitta och skratta åt oss så fort vi fick därifrån. De lär ju ha haft mycket bättre saker för sig.

När konserten var över och min röst var något instabil, var jag ändå tvungen att möta upp Amanda strax utanför ingången. Det är ju trots allt henne som jag bor hos och jag behöver ju hennes nyckel för att kunna komma in till henne. Dock verkar det inte som att jag och hon har samma idéer när det gäller att åka hem. Hon kommer istället med en anledning som låter att hon ska träffa några kompisar nu på kvällen och dra ut med dem, men att jag kunde få följa med henne ifall jag ville.

Mitt val vart enkelt, jag ville inte stanna kvar här med henne. Så hon sträckte över sin husnyckel till mig och sedan skiljdes vi åt. Eftersom det inte bara var jag som skulle med spårvagnen som skulle ta mig till T-Centralen fick jag stå tryckt mot väggen när jag väl kom in. Det var ett dussintal av tjejer och killar som nyligen stått och sjungit högt vid Gröna Lunds stora scen tillsammans med de fyra killarna.

Jag kliver av spårvagnen vid TC och fortsätter sedan ner till tunnelbanan som ska ta mig åt söder. Det känns nästan lite läskigt att jag ska lyckas ta mig själv hem till Amanda då jag verkligen inte brukar vara i Stockholm och inte heller vid den här tiden på dygnet.

Jag hinner precis in till den tunnelbanan som Amanda tidigare sagt åt mig att ta och åker några minuter innan jag tillslut kliver av och börjar fortsätta till fots hem till henne. När jag äntligen börjar närma mig hennes område plingar det till i min mobil och jag får ett sms från Amanda.

Amanda <3;
shit, jag gav dig visst fel nyckel...sorry

Jag stannar till mitt i steget medan jag läser på min upplysta mobilskärm. Du måste skämta med mig. Det är ingen idé att försöka komma in hos henne ändå eftersom hennes föräldrar inte är hemma. Och jag tänker inte heller dra tillbaka till dit hon är med sina vänner. Aldrig i livet.

Jag sjunker ner längs en lägenhetsvägg och gömmer mitt ansikte med hjälp av mina händer. Några få tårar börjar rinna ner längs mina kinder. Detta är Amandas fel alla dar i veckan och inte mitt. Om hon inte hade betett sig så himla barnsligt angående vår träff med Hov1 så hade inget av detta hänt. Fine att dethär med nyckeln kanske inte var medvetet, men allt det andra hade kunnat sköts så mycket annorlundare än vad det gjorde.

"Rebecca? varför sitter du här? är du okej?" hör jag plötsligt en röst säga till mig och min blick flyger upp på personen framför mig. Dante. Han tittar bekymrat mot mig och jag suckar tyst. "Amanda skulle ut med sina vänner och råkade ge mig fel nyckel hem till henne typ" säger jag med en axelryckning och han biter sig fundersamt i läppen.

Han sträcker ut sin hand mot mig och jag tittar skeptiskt mot honom. "Du kan följa med hem till mig och hänga med killarna tills hon kommer, för jag antar att hon bor här i närheten då eller?"

Jag nickar och pekar försiktigt bort åt hållet som hon bor åt, innan jag sedan tar tag i hans hand och han hjälper mig upp på fötter igen. "Jag vill inte besvära er ju" säger jag försiktigt vilket får honom att börja småskratta lite. "Du besvärar inte oss, aldrig" säger han och tittar menande mot mig.

"Jag vet inte, ni ska ju till Göteborg för signeringen imorgon ju, ni borde ju sova, jag klarar mig" säger jag och han suckar lite tyst. "Du gör som du vill".

"Men innan du går så tänker jag besvära dig med en sak, en kram?" säger jag och håller ut mina armar mot honom. Han skrattar till och nickar på huvudet innan han lägger sina armar om mig.