Ludwigs perspektiv
Nu för tiden hänger Amalia aldrig med Victor i skolan längre. Hon är alltid med Julia och Karoline, men aldrig Victor. I och med att Axel dejtar Karoline så innebär det att deras gäng ofta sitter med vårt gäng. Jag gillar att ha Amalia i närheten men större delen av tiden undviker hon ögonkontakt med alla förutom Julia, Karoline, Axel och ibland Dante.
Något har förändrats med henne, hon är inte samma gamla Amalia längre. Hur mycket jag än försöker förstå mig på henne nu så går det bara inte. Vi har börjat glida ifrån varandra mer och mer vilket har gjort att jag har börjat träffa andra tjejer.
Men det hjälper inte så mycket, vem jag än är med så tänker jag ändå alltid på Amalia.
"Ludwig!" utbrister Julia och sätter sig ner bredvid mig i klassrummet. Jag tittar förvirrat mot henne men hon ler bara brett och lutar sig närmre mig. "Du måste fixa en sak åt mig" säger hon.
"Varför just jag?" frågar jag henne skrattandes. Men när hon tittar med en seriös blick slutar jag skratta tvärt.
"Okej, vad?" frågar jag henne och hennes leende växer sig större. "Jag vill att du drar till mitt skåp och hämtar en penna till mig, jag kan inte skriva med denna liksom" säger hon och håller upp en halvsönder penna framför mitt ansikte.
Jag tittar först skeptiskt mot henne men reser sedan på mig för att gå till hennes skåp. På avstånd ser jag någon stå lutad mot det. Det ser ut som Amalia men jag kan inte vara säker eftersom hon står med ryggen mot mig.
Men så fort jag börjar närma mig lite mer lägger jag märke till hennes rumpa och då blir jag helt säker på att det är Amalia.
"Amalia?" säger jag lugnt så att hon vänder sig om. Hon tittar upp mot mig och ler brett, jag står med en förvirrad min på mitt ansikte under tiden hon sträcker fram Julias penna mot mig. Jag tar emot pennan och hennes leende växer sig ännu större vilket automatiskt även får mig att börja le.
Hon tar ett steg närmre mig, hennes händer runt min nacke och ståendes på tå lutar hon sig framåt och låter våra läppar mötas.
"Jag älskar dig" viskar hon efter kyssen och ställer sig som vanligt igen. Sedan sträcker hon över en liten papperslapp till mig, jag står fortfarande kvar och förstår inget alls.
Älskar du mig?
Fyll i ja eller nej <3
***
Amalias perspektiv
Det var svårt att berätta det för honom, rädslan inom mig är så otroligt stor. Rädslan för att han inte alls känner som jag gör, rädslan av att jag ska göra bort mig själv fullständigt. Men jag gjorde det. Han behöver och förtjänar att få reda på det. Han behöver få reda på vad jag känner för honom.
Han tar ett hårdare tag om pappret innan han sedan kryssar i och lämnar tillbaka lappen till mig. Han har kryssat i ja med Julias rosa, glittrande penna.
"Jag älskar dig med" viskar han och kysser mig ännu en gång. Vi kramar om varandra hårt, jag känner hans hjärtslag och det känns så rätt. Nu känns allting så rätt igen, och jag älskar det.
"Var det du som planerade detta?" frgar han mig med ett brett leende. "Vadå? Få dig att hämta en dum penna så att jag skulle kunna berätta att jag älskar dig?" säger jag skrattandes.
Han nickar med ett leende över sina läppar och jag slingrar mina armar om hans midja. "Ja, det gjorde jag. Jag är för feg för att bara gå fram till dig och säga det"
"Jag älskar dig" säger han åter igen.
"Och jag älskar dig"
♡♡♡♡♡
vindar på mars är ett mästerverk och jag är så LYCKLIG att de äntligen är tillbaks <3
