Den Fallna Ängeln (Slutförd novell)

Jag vet att han lever

(Förord) 

Som sagt föreslor jag att du kollar på serien innan. Detta är min svenska FanFic version av Lucifer, kommer publicera min engelska vision senare efter jag har skrivit klart den, och engelska versionen kommer vara mycket mycket längre och mer utdraget.   

Denna version är uppdelad i 3 stycken. 

Hoppas du gillar:)

STYCKE 1

Jag satt på stranden med en främmande man bredvid mig. Jag lät en tår glida ned från min kind medans jag kollade ut mot det blåa havet och såg på när några plastpåsar gled mot land. Jag grät inte för plastpåsarna den här gången som säkert hade dödat massa havsdjur, utan jag grät över Xavier. Jag skulle aldrig kunnat gissa att allt som har hänt de senaste veckorna skulle leda till det här. Vi två satt här på stranden och kollade ut mot solnedgången i en skön tystnad. Vi behövde inte prata, tystnaden sade allt.

-

Några veckor tidigare

"Jag hittades tjugofem år sedan utanför en mans dörr. Jag låg i en korg med ett brev och ett halsband runt min hals med mitt namn på. Brevet lydde: 'Ta hand om min älskade dotter, tala om för henne dagligen att jag älskar henne'. Den främmande mannen var den man jag skulle kalla pappa när jag lärde mig att prata och när jag lärde mig att gå skulle han vara den jag gick till. Han var den som skulle lära mig att skjuta vid tolvårsåldern. Han skulle med tiden vara den stoltaste mannen i rummet när jag tog examen till att bli en detektiv precis som han. Jag älskade honom väldigt mycket, han var inte som någon annan pappa. Jag saknar hur omtänksam han var, speciellt till mig. Hans hjärta var fyllt av glädje, kärlek och frid. Som många av er vet stod Victor för rättvisa och rätten för samhället som chef av Los Angeles Poliskår. Min pappa var en hjälte för många människor och han kommer inte att glömmas. Jag lovar att jag kommer fånga mördaren och föra han till rätta! Må min pappa vila i frid".

Jag vände mig om och kollade på kistan. Mitt på fanns ett stort foto av Victor. Jag log och mindes när bilden togs, det var för några år sedan när vi var i Thailand. Jag gick ner och tog min plats igen. Större del av kyrkan bestod av poliser och några vänner. Det fanns ingen annan familjemedlem kvar nu.

Allt går långsamt men ändå snabbt. Jag står ensam på stranden med handen över ögonen, det regnar och blåser kraftigt runt om mig. Jag försöker kolla runt om mig men allt är alldeles för mörkt för att kunna se något. Helt plötsligt kommer det ett ljus från himlen, ner kommer en muskulös man med stora vita vingar. Jag kunde knappt se mannens ansikte på grund av stormen men direkt när jag kollade på honom blev jag alldeles varm och stormen runt mig klarna. När jag tog ett steg framåt ramlade jag ner i ett stort svart hål, när jag nådde marken vaknade jag med ett ryck. Min kropp skakade efter mardrömmen. 

Klockan var strax över 7 på morgonen, det var lönlöst att somna om nu. Jag bestämde mig för att kliva ur sängen och ta en kall dusch och skölja av mardrömmen. Min pappa blev mördad – eller det är vad alla tror. Jag vet att han lever och jag tänker inte sluta leta tills jag hittar honom. Begravningen blev en perfekt undercover. Det var en stor möjlighet att mördaren skulle dyka upp vid begravningen men alla närvarade var endast väl kända ansikten. Jag blir uppriven, det fanns inte ett ända ansikte som jag inte kände igen under begravningen! Jag stängde av vattnet och virade en handduk runt min kropp, jag gick sedan ned i köket och bryggde kaffe. Klockan var inte ens åtta än. Efter kaffet gick jag upp och klädde på mig sedan åkte jag till jobbet. 

När jag kom in i byggnaden möttes jag av förvånade och ledsna blickar. När jag kom till min våning fanns det en liten minnestund vid ingången. På väg till min bänk gick min chef förbi mig och bad mig följa med honom till kontoret. "Stäng dörren efter dig Athena," Derek låter munter som vanligt tänkte jag medans jag stängde dörren bakom mig. "Jag går rak på sak, Jag tänker inte ge dig fallet." Den meningen kom som en knytnäve i magen. Jag visste det var lönlöst att käfta emot men jag kunde alltid försöka. "Du kan inte bara ta av mig fallet" Jo det kunde han tänkte jag. "Du var aldrig på fallet Athena." suckade han. "Jag vet vart du bor," sade jag snabbt "om du inte ger mig fallet kommer jag se till personligen att du inte ser morgondagen," sa jag med en stadig och bestämd röst. Han kollade på mig med en skärrad blick. Derek har jobbat på polisen längre än vad jag har men jag har definitivt löst fler fall och gripit ännu fler gärningsmän än honom. "Lägg din bricka och pistolen på bordet. Jag vet att din far nyligen gick bort, jag sätter dig på time-out tills hans fall är löst," sa Derek med snabb röstJag kollade lömskt på honom medans jag utan att protestera lade ned min bricka och pistol hårt på bordet och lämnade rummet.