Mellan Silverbibelns rader (smakprov)

Kapitel 2

Mobilen på köksbordet ringer.

"Hej på dig, gumman. Tänkte bara ringa och höra hur du mår."

"Hej, pappa."

Ska jag berätta om livet jag upplevde i natt? Det har gått ett halvår sedan jag var med om något liknande. Eller var det en dröm? Det måste det varit. Jag vill att det skall ha varit en dröm.

Men den vidbrända lukten hänger kvar i mina näsborrar, trots att jag försöker utplåna den med nybryggt kaffe. Den stammande pojken var alldeles för verklig för att tillhöra en dröm.

Jag vrider huvudet och blickar ut genom köksfönstret. Känner efter i bakhuvudet. Såret har läkt fint. Jag har inga skador som skulle kunna orsaka hallucinationer eller minnesförlust nu.

"Det är bara bra", säger jag.

Pausar.

"I natt hände det igen."

Det blir tyst i telefonen.

"Vad menar du?" frågar pappa till slut.

Rösten har fått en lite stelare, mer avvaktande ton.

Han vet precis vad jag menar. Jag tänker tillbaka på tiden för den märkliga veckan i februari. Eller veckorna. Jag levde tre olika liv, i tre olika tider, och ändå mindes jag allt som hänt. Märkligast av allt var hur jag kunde fortsätta min tankebana från 2014 till 1646 och 1763. Hur jag därigenom kunde följa alla orimliga spår och hitta Galileos och Descartes okända manuskript. Hitta "Femte dagen". Det blev en världssensation då man kunde läsa hur de båda tänkarna redan på 1600-talet beskrev kvantfysik, och hur tiden bör ses som ett landskap istället för en linje.

Det där med att olika tider existerar samtidigt fick jag ju personligen erfara i min jakt på manuskriptet. Trots att manuskriptet beskriver hur olika tider pågår samtidigt är det svårt att greppa. De få gånger jag försökte diskutera det med någon blev jag ignorerad, eller så fick jag en medlidsam blick. Inte ens min älskade syster Michaela ville tala om det, som om hon var rädd för att det skulle visa sig att jag blivit galen. Och jag anklagar dem inte. Ingen skulle förstå. Det är till och med obegripligt för mig själv.

"Har du börjat minnas?" Hans röst låter hoppfullare.

Jag suckar.

"Nej, det är inte det jag menar, det vet du."

Jag har fortfarande inte fått tillbaka minnena av livet innan den där märkliga veckan i februari. Trots att mina närmaste har gjort sitt bästa att försöka trigga igång någon slags igenkänning av situationer eller prylar. Inget. Inte ens min egen lägenhet får mig att minnas vem jag var förut.

Jag stirrar in i den bronsfärgade mosaiken på väggen ovanför diskbänken. Sedan låter jag blicken glida genom öppningen till vardagsrummet. Två vita, breda fåtöljer med tillhörande fotpallar och ett litet bord emellan, står i sned vinkel bredvid varandra framför teven. Bredvid den sträcker sig en vit kakelugn nästan de tre meterna upp till taket. Kuddarna i fåtöljerna är zebramönstrade, och den detaljen går igen i prydnadssaker i fönstret och i tavlorna på väggarna. Det är gott om levande ljus överallt. Lägenheten är visserligen påkostad men den ser helt opersonlig och orörd ut, som ur en möbelkatalog. Det är hemma, men ändå inte.

"Strunt i det", fortsätter jag. "Jag måste göra mig i ordning och dra till universitetet. Vi kan väl höras senare?"

"Visst", svarar pappa snabbt.

Han låter lättad att jag släpper diskussionen. Lättad att jag ska iväg på morgonen, som alla andra. Innan det som hände i natt trodde jag också att jag äntligen blivit som alla andra. Med ett normalt liv, normalt jobb och en normal lägenhet.

Vi lägger på. Morgonkaffet är starkt, och så hett att det bränner mot läpparna, men det är himmelskt. När jag sätter ner koppen på bordet är den tömd till hälften och någonstans i mellangärdet finns en mycket varm klump, ungefär som om jag svalt ett glödande kol. Nu känner jag att koffeinet har effekt, gör mig klarare i huvudet och samtidigt en aning darrig i fingrarna.

Solen håller på att gå upp. Ett skärt stråk skimrar mellan husen och gatlamporna släcks. Några våningar ner ser jag en mamma och två barn småspringa mot tunnelbanan.

Semestrarna är över, nu börjar hela Stockholm arbeta igen. Jag borde klä på mig och åka iväg till universitet, men den kvardröjande mattheten från drömmen håller mig fast. Mobilen ringer igen och väcker mig ur tankarna.

Det är Niklas. Jag trycker på grön lur.

"Ylvette? Sov du? Jag har lyckats tyda flera av symbolerna, och du kan inte ana vad jag kommit på. Det ..."

"Lugn. Jag kommer till universitetet så snart jag kan", avbryter jag hans upphetsade stämma. Av erfarenhet vet jag att han mycket väl kan fortsätta i tjugo minuter utan paus när det gäller kryptologi. "Jag är där om fyrtiofem minuter."

Medan jag diskar koppen känner jag hur ångesten ligger på lur som en gnagande råtta i mitt inre. Det är inte normalt det som händer med mig. Jag vill inte vara med om det. Inte igen.

I trappuppgången känns tydligt oset av vidbränd mat, och magmusklerna knyter sig åter som i kramp. Jag pressar undan känslan av att vara förföljd av ett annat liv, men lukten är så stark att den kväljer mig. Kanske det ändå var en dröm, triggad av vittringen?

Väl ute på gatan kommer de varma augustivindarna som en befrielse.