Mellan Silverbibelns rader (smakprov)

Kapitel 6

Jag hör röster diskutera häftigt och sedan en klatsch, som om någon får en örfil.

Jag kisar, och inser att det händer igen. Jag är tillbaka i rummet med grytan. Det är verkligt. Lakanen känns mot huden. Håret ligger svettigt och klibbigt längs sidorna på mitt ansikte. När jag vrider på huvudet smärtar det, och då jag sneglar ner på kudden syns en rödbrun rännil som flutit ut och stelnat.

Grytan är bortplockad och elden har slocknat, men stanken av något vidbränt hänger sig kvar i rummet. Där finns ett vackert bord. En flerarmad ljusstake, en stor sejdel och en skål i trä står på bordet. De två personerna som diskuterar står borta vid dörren.

"F...förlåt sire", viskar pojken och gnider sin kind. Den korpulenta mannen mittemot honom är klädd i en mörkblå, hellång kjortel. Manteln, som är i samma tyg, hålls samman i halsen med ett konstfullt spänne. Vad var det pojken hade sagt?

"De Molay?" kraxar jag fram.

Båda tystnar och vänder sig mot mig. Mannen i manteln tar några kliv fram till sängen. Klädedräkten är kantad med band i rött och blått siden. På fötterna har han mjuka skinnstövlar, och det gistna trägolvet knarrar under hans tyngd för varje steg han tar.

"Skönt att se dig vid medvetande, Guy. Jag anade att du inte skulle låta en sten i en gränd avsluta ditt liv." Han gnider sig i ansiktet med ena handen. "Vad jag inte kan förstå är varför du envisas med att behålla den där oduglige tjänaren. Inte nog med att han rusar runt som en yr höna när du blir nerslagen, han bränner dessutom min mat. Och så kan han inte prata ordentligt."

Jag sneglar bort mot dörren där ynglingen står med sitt långa, lockiga hår och stirrar ner i golvet. En rodnad blossar på hans ena kind. Jag vänder tillbaka blicken mot mannen, De Molay. Han är kraftig och säkert över femtio år. Skallig, men hans tvådelade skägg är alldeles tjockt och grått. Rynkorna över näsroten och skuggorna under ögonen, skänker honom ett plågat utseende, som om han aldrig får tillräckligt med sömn.

"Jag minns ingenting", mumlar jag. "Vad har hänt?"

De Molay hämtar stolen som ynglingen suttit och sovit på tidigare, och placerar den vid sängen. Sedan knäpper han av sig manteln, sätter sig och lägger manteln prydligt i sitt knä.

"Tja", säger han långsamt. "På något sätt har ett gäng busar fått veta att vi tillhör orden. De skrek okvädingsord och kastade sten på oss. En stor sten träffade dig i tinningen. Du förlorade sansen och föll till marken. Vi tog dig hit så snart vi kunde." Hans profil är skarp, fundersam och mycket nära mig i rummets dunkel. "Séverin fick plåstra om dig. Hoppas att det duger. Jag vill inte att läkare blir inblandade, de ställer för mycket frågor." Ett litet leende rycker inne i skägget.

Frågor. Om han bara visste hur mycket frågor jag har. Men av någon anledning håller jag tyst. Jag lossar min kalla hand från kanten av sängen, och anstränger mig att verka obekymrad.

"Det blir nog bra", mumlar jag.

Han drar ihop ögonbrynen och kliar sig i bakhuvudet som om han funderar på hur han ska berätta något viktigt.

"Med tanke på det som hänt måste vi nog öka takten. Vi måste ta en tidigare båt och sedan resa tillbaka till Cypern så snart som möjligt. Vi ska inte ens vara här. Om det blir känt går alla våra planer i stöpet."

Vad i hela världen menar han? Jag böjer mig fram så gott jag kan.

"Vad är det du försöker säga mig?"