Mellan Silverbibelns rader (smakprov)

Kapitel 5

Redan innan vårt tåg rullar tillbaka in på Stockholms central har Niklas övertygat Nyman om att vi ska få resa ner till Tyskland för att granska den upphittade sidan i Speyerkatedralen. Nyman skall dessutom kontakta ansvarig för utställningen i katedralen för att få en privat visning av bladet.

"Jag skall se till att vi kommer iväg den här veckan. Förbered dig på att vara borta ett par dagar", säger Niklas när han stoppar tillbaka mobilen i jeansfickan. Vi kliver av tåget och börjar gå längs perrongen.

Min mobil ringer och Michaelas röst i andra änden kvittrar på om en ljuvlig asiatisk restaurang som öppnat i kvarteret intill hennes lägenhet, och som vi bara måste besöka idag. Jag tittar menande på Niklas, som uppenbarligen lyckats höra hennes kvitter.

"Självklart. Åk till din syster du. Jag åker tillbaka till universitetet. Nyman vill veta vad vi hittat, men det räcker att en av oss skriver rapport och lägger upp en plan."

Jag ler och nickar. Vinkar när vi skiljs åt nere vid tunnelbanan.

Jag känner på mig att något är galet redan när jag kliver in genom restaurangdörren. Den asiatiska pling-plong musiken är behagligt dämpad, och så är även belysningen. En djupt bugande servitör visar mig vägen fram till vårt bord där Michaela sitter och väntar. Hon ler mot mig med hela ansiktet, men mig lurar hon inte. Något bekymrar henne. Vi småpratar om inredningen och beställer vår mat. När vi sedan sitter med varsitt glas vin framför oss kan hon inte hålla sig längre.

"Jag har haft en mycket märklig upplevelse. Vet inte riktigt om jag vågar berätta, men nu gör jag det ändå." Hennes blonda hår ligger löst över axlarna och de perfekt formade ögonbrynen har en missprydande rynka mellan sig.

Jag sitter tyst och väntar.

"Härom natten hade jag en dröm. En oerhört realistisk dröm", säger hon trevande. Blicken i hennes ögon verkar söka efter någon slags bekräftelse på att hon inte är galen. "Visst berättade du att något sådant hände dig? Du vet, precis efter olyckan i vintras?"

Jag nickar stumt. Får inte ur mig en stavelse. Varje gång jag försökt ta upp de tidigare liven till diskussion, har alla jag talat med försökt borsta bort det eller byta samtalsämne.

Hon plockar med besticken, flyttar på dem och inspekterar dem för att sedan lägga tillbaka dem.

"Jag inbillar mig nog förresten. Det var bara en dröm. Ganska fånig dessutom."

"Vad handlade den om då?" Jag försöker hålla rösten stadig och inte jaga upp mig. Vill inte skrämma henne. Det här kanske är ett helt oskyldigt samtal om vanliga drömmar. Jag ska inte lägga in betydelser som inte finns.

"Som jag sa, jättefånig egentligen. Jag var piga på ett slott och förkrossad över att kvinnan som ägde slottet hade dött. Jag visste att hon blivit förgiftad, men ingen trodde mig." Hon rycker på axlarna, men jag kan skymta en liten tår i ena ögonvrån, och det rycker lätt i hennes läpp. Jag håller andan.

"Som sagt, det var bara en dröm. Men du vet, känslan. Känslan är så stark, och den har hängt efter mig hela dagen. Tusan." Hon plutar med munnen och lutar sig bakåt i stolen med en suck. "Så, nu tror jag att det räcker med dumheter. Jag behövde bara lätta på trycket. Det känns redan bättre."

Jag vet inte vad jag skall säga. Tankarna rusar i hjärnan. Hur är det möjligt? Hur kan hon minnas ett av mina tidigare liv? Min död? Mina tankar avbryts av att maten serveras och Michaela förvandlas till sitt vanliga, kvittrande sig.

"Berätta mera. Var låg slottet? Vad hette du?" frågar jag.

Michaela skakar på huvudet och tittar ner i maten med en rynka i pannan.

"Snälla, inget mer. Det känns bara så obehagligt alltihop. Jag vill inte prata om det längre."

Hon undviker bestämt vidare diskussion om drömmar, och jag vågar inte föra mina upplevelser på tal igen.