I ett parallellt universum | Ludwig Kronstrand

#4 I ett parallellt universum

Jag slog långsamt upp ögonen och blinkade ett par gånger för att göra bilden mina ögon skickade till hjärnan skarpare och förhoppningsvis lyckas lokalisera mig och komma på vart jag befann mig.
Rummet var ganska avskalat även om det inte var tomt. Ljusgrå väggar, en och en annan fåtölj utspridda i rummet och soffan jag låg på var placerad längs ena väggen. Någon hade försökt rädda den hemska stämningen lysrörsbelysningen bidrog till genom att installera en dimmer. Om det lyckades går att diskutera. Den svaga doften av rengöringsmedel och tvål fick mig fortfarande att påminnas av både skola och sjukhus.
Sjukhus....
Jag började se mig omkring i rummet och hittade en skylt på dörren framför mig. "SKOLSYSTER".

Helt plötsligt spred sig en djup, skrovlig röst i rummet och jag satte mig upp med ett ryck. I soffan bredvid mig satt nämligen en kille med en alldeles för stor supreme-tröja och harklade sig.

***

Jag vet inte hur länge jag satt där men tillräckligt länge för att ljudet av klockan som tickade på fönsterbrädan ska ha letat sig in i mitt undermedvetna.
På soffan bredvid mig låg hon. Tjejen i mina drömmar. En otroligt fin men skadad människa som drömde om att bli älskad. Jag kunde inte låta bli att titta på henne. Hennes ögon var slutna och hennes bröstkorg rörde sig upp och ner i takt till klockans sekundvisare som tickade. Det var något med henne som fick mig att vilja vara nära trots att hon inte sagt ett ord. Trots att hon tuppade av och låg i ett av skolans vilorum.
Drömmarna skrämde mig men mitt hjärta kunde inte sluta slå. Jag måste veta mer om henne. Kan inte låta henne gå. Jag måste veta mer om henne, Innan jag låter henne gå.

Jag harklade mig och märkte hur hon ryckte till.

-Oj, ehm...sorry. Var inte meningen att väcka dig.

Jag satte handen i nacken precis som jag brukar göra när jag är nervös och bet mig lite löst i underläppen.

Tjejen vars namn jag fortfarande inte visste satte sig upp i soffan och tittade på mig. Hon tittade djupt in i mina ögon som för att läsa av mig. Hennes klara, blåa ögon påminde mig om himlen under Bråvalla en dag i augusti. Molnen på himlen fick oss att sitta kvar på gräsmattan och vänta på solen som vi visste fanns där någonstans. Och även fast det inte var säkert att den skulle komma fram så kunde vi inte låta bli att ta reda på det.
Hennes insida är min sol och hennes ögon är min himmel. Jag vill komma så nära att jag får svindel.

-Saga

Hon nickade mot mig med ett svagt leende. Jag såg hur ont hon hade.

- Ludwig, svarade jag och satte mig bredvid henne i soffan.

Hon tittade underligt på mig och trots att hon inte sa ett ord så kunde jag se på mils avstånd hur hennes huvud fylldes med 1000 tankar och frågor.

- Så, Ludwig, sa hon plötsligt och rättade till sin någorlunda slappa hållning där i soffan.

Hon vände sig mot mig och var tyst i någon sekund bara för låta mig ta in känslan av att höra henne säga mitt namn.

-Vem är du och vad gör vi här?

Hon såg sig omkring i rummet och jag antog att hon drabbats av någon form av minneslucka.
Hon la handen i pannan och grimaserade när hon märkte att det sved och bultade. Hennes hand blev blodig och jag räckte över förpackningen med servetter som låg på bordet framför oss. Hon nickade tacksamt.

- Jag pluggar här, började jag.

Saga riktade blicken från den lätt röda servetten i sin hand till mina pupiller.

-Både du och jag svimmade så någon tog oss hit, fortsatte jag och nickade mot skylten ovanför dörren. Men så mycket mer vet jag faktiskt inte.

Hon såg nöjd ut med svaret. Som att några pusselbitar fallit på plats.

Hon öppnade munnen och släppte ut lite luft men precis innan hon hann fortsätta så avbröt jag henne.

-Har vi träffats förut?

Fuck, Ludde! Varför gjorde du sådär?
Trots att jag verkligen undrade om hon var med om samma sak som jag så ångrade jag mig så fort jag öppnade munnen. Det var väldigt mycket som kunde gå fel.
Saga tittade återigen på mig och log innan hon tog ett lätt andetag och svarade.

-Vem vet. Kanske i ett parallellt universum?

Vi skrattade till båda två men mina tankar var egentligen någon helt annanstans.
Hon hoppade lite närmare mig och räckte över ena "delen" av ett par hörlurar till mig.

-Musik?

Jag nickade.

- Men bara om det är något bra, sa jag retsamt och blinkade med ett snett leende riktat mot den vackra människan framför mig.

Hon skrattade och känslan av trygghet fyllde rummet redan innan vi hann trycka på play. Hon tryckte på den triangelformade ikonen och placerade återigen den blöta papperstussen i pannan. Musiken strömmade genom våra öron. Hon lutade huvudet mot min axel och jag andades ut. Så småningom tappade vi greppet om tiden och melodierna fick oss att dansa in i en djup, ljuvlig sömn.