I ett parallellt universum | Ludwig Kronstrand

#24 krossade hjärtan ska lagas

Ljumma vindar, spanska brisar. Korta shorts, solblekt hår. Tänk om man alltid kunde leva såhär. Ludwig drog handen genom håret och bestämde en riktning vi skulle gå åt. Han var ovanligt tyst faktiskt. Jag sträckte mig efter hans hand och han greppade min med ett leende.

-Vad mysigt det är med kvällspromenader.

-Verkligen. Jag förväntade mig en fortsättning på min kommentar men Ludde fortsatte gå under tystnad.

-Det här borde vi göra oftare.

-Sure.

Han ville att det skulle vara tyst, alltså var det inget som gick att bryta. Jag släppte hans hand och tog upp mobilen ur fickan. En fin bild av oss lös upp framför mig och det knöt sig i magen. Jag var ororlig, på riktigt. Det hade alltid varit lätt med Ludwig. Vi hade alltid kunnat prata och bara umgås utan att egentligen ha något att göra. Han hade varit konstig hela middagen och nu undrade jag på riktigt vad som var fel. 22.27. Jag stoppade ner händerna i fickan och vi fortsatte promenaden under tystnad.

***

Sluta prata, snälla sluta prata. Till slut blev hon tyst. Nu har jag chansen. Det är nu eller aldrig. Jag öppnade munnen men stängde den igen. Hur fan säger man något sånt? Hur droppar man en bomb man inte vet om man vill droppa? Jag bet mig i läppen och njöt av blodsmaken på tungan.

Hon tände sin mobil och jag såg bilden på oss på Sveavägen. Det var lätt en av mina favoritbilder ever! Det där är vad som innebär att fånga lycka i en kamera. Jag kunde inte ge upp det. Hur fan skulle jag göra? Tystnaden la sig som ett täcke över oss och jag märkte att hon undrade vad som var fel. Det undrade jag också. Vad fuck var felet på mig?

-Saga?
Fuck. Rösten brast så fort jag sa hennes namn. Nervositeten smittade av sig och hon vinklade huvudet mot mig.

-Ja?

-Du kommer att dö.
FUCK.

-Ja? Hon var definitionen av ett stort jävla frågetecken.
Det gör väl alla?

-Jag drömmer om ditt liv. Du kommer att dö. Jag har sett det.
Nu är det gjort. Bomben är släppt men klumpen skaver fortfarande i halsen. Är allt förstört? Det kan inte vara förstört.

-Vad pratat du om? Fräser hon och ökar tempot.

-Det låter sjukt, fortsätter jag. Men redan innan vi träffades såg jag hur du sprang genom korridoren i skolan med våta kinder. Jag har sätt hur du mått dåligt, hur relationen mellan oss tagit hårt på dig när vi två inte gått ihop, hur du bråkat med dina föräldrar....
Jag blev plötsligt tyst.

***
Tårarna rann nedför mina kinder. Det brann i mig. Någonstans förstod jag att det han sa var sant men alla intryck gick inte att ta in.

Vad är det som händer?
Vad är det han säger?

-KAN DU INTE BARA FINNAS HÄR OCH STÖTTA MIG, ÄLSKA MIG SOM EN NORMAL KILLE?!

-DET ÄR JU DET JAG FÖRSÖKER GÖRA! Skrek Ludwig tillbaka, med all rätt.

-DET HÄR ÄR INTE NORMALT, LUDWIG!

-JAG VET! MEN JAG FUCKING ÄLSKAR DIG, SAGA! JAG KAN INTE BARA STÅ OCH SE PÅ!

-GÖR INTE DET DÅ!

Med hackig andning och skakiga händer sprang jag mot närmsta taxi. Jag ville bort. Bort från Ludwig, bort från allt. Jag behövde en sekunds tystnad. En sekunds tystnad. Är det för mycket begärt?

***
Jag log ursäktande till en äldre man som gick förbi. Trots spanjorernas kultur hade nog hela staden förstått att något var fel.
Jag satte mig ner på en bänk och trots att de ljumma brisarna värmde min gyllenbruna hud frös jag. Mobilen vibrerade och en bild på mig och Saga syntes framför mig. Jag är inte en person som gråter men där brast det.

För jag vet hur det känns när krossade hjärtan ska lagas och sprickorna måste limmas ihop

Jag skickade iväg ett kort svar till Dante och lyssnade vidare på demon.

Krossade hjärtan ska lagas

Tja! Jag har bestämt mig för att skriva klart den här eftersom att jag trots allt gillar att skriva och det är väldigt drygt att börja läsa något som aldrig skrivs klart.
Hoppas att ni gillar det och att ni orkar ta er tid och läsa lite av tidigare delar för att minnas storyn.

All kärlek