I ett parallellt universum | Ludwig Kronstrand

#1 Hur många gånger ska jag rädda dig?

Lyssna på låten innan ni börjar läsa!

Hon sprang ner för skolans trappor i riktning mot entrén. Man såg direkt hur förtvivlad hon var. Tårarna gjorde vägen suddig och varje trappsteg fick henne att snubbla till. Hon knöglade ihop pappret och slängde det i korridoren medans tårarna fortsatte spruta. Hon ville inte se det.
Stegen genom korridoren blev allt tyngre och tyngre men trots det så fortsatte hon springa tills luften blev aldeles för tjock för att klara av att andas in. Hon sträckte sig efter dörrhandtaget och skulle precis skjuta upp dörren när benen veks på mitten och hon sjönk ihop på golvet.
***
Det dova ljudet gick från irritterande till skitjobbigt och efter några sekunder hade hjärnan lyckats koppla ihop ljudet med omgivnkngen. Utan att öppna ögonen la jag ner min tunga hand på väckarklockan. Ljuset från den röda displayen var det ända som lyste upp min mörka källare. Jag kisade. 06.23. Precis som vanligt. Faktumet att det var iskallt i rummet och att jag kunde höra vinden som susade genom dom kala trädkronorna gjorde det inte lättare att kliva upp den morgonen. Jag satte mig motvilligt upp i sängen och ställde ner mina fötter på det iskalla golvet. Jag suckade och kände på elementet som (tro det eller ej) var kallt det också. Jag drog på mig collageteöjan jag fått av Dante i julklapp och bestämde mig för att återigen skippa frukosten. Pappas tjat om att frukosten är det viktigaste målet på dagen slutade nämligen vara trovärdigt när hela familjen insåg att mackorna han tar med sig till jobbet "råkar glömmas" i kylen varje morgon. Leendet när han inser att Nelly ätit upp dom är också lite avslöjande. Samma sak varje morgon. Han borde iallafall anstränga sig lite för att vi inte ska komma på honom. Aja. Syrran är iallafall den ända som tar frukost grejen på allvar.

Jag mötte Noel vid stationen som vanligt och vi hann knappt hälsa på varandra innan vi började rabbla upp citat från filmen vi sätt kvällen innan.
Jag träffade Noel någon gång på lågstadiet. Vi började hänga redan första dagen och han har varit en självklar del av mitt liv sen dess. Noel är som min bror. Iallafall det närmsta bror man kan komma utan att ha samma blod. Och man skulle även kunna kalla honom för en nörd. Han älskar att "nörda in sig på saker". Eller "söka upp en jävla massa fakta" som han skulle säga själv. Och jag älskar att imitera folk! Vilket gör oss till en grym kombo. Varje film vi ser spelas upp minst 3 gånger med oss själva i huvudrollerna. Varje gång med olika personer som får en pil i huvudet eller halkar i leran utanför bion. Lika kul varje gång.

Vi gick in genom den färgglada kulturama dörren och mötte Dante i dörröppningen.
-tjoooo! Jag tittade på honom och log.
-Tjo! Hur är läget?
Trots att han tittade på oss båda så märktes att det att frågan var riktad till mig.
Jag ryckte på axlarna.
-Livet har sina upp-and downs.
Dante nickade.
-Har du drömt igen?
Jag suckade.
- Det är inte drömmarna som är problemet. Det är bara att man känner sig så himla skyldig att hjälpa till men inte vet hur fan man ska göra!!
Mitt röstläge övergick från trött till en aning irriterat.
-Så ja.
Dante gick fram och kramade mig och Noel hakade på. Där stod vi ett tag och bara andades. Det kan behövas ibland.

Dagen såg ut som vanligt. Inga sjuka, inga borta, bara full fart. Skönt. Jag är en produktiv person men skolan är inte min grej så jag behöver dagar då det händer lite grejer för att hålla intresset uppe. Trots att jag älskar vissa vikarier så är det dagarna vi följer schemat som är bäst för mitt psyke. Det är dom dagarna jag verkligen fokuserar på det jag ska göra och får det gjort. Det blir inte så mycket tid över till annat helt enkelt. Vilket är väldigt bra för mig. Det är dagarna när jag har all tid i världen som är värst. Dagarna då jag lägger märke till solen som går upp och ner olika klockslag. Det är dom dagarna jag verkligen börjar tänka... Men idag har jag inte haft tid för det.

Det är först när jag dunkat Noel i ryggen och klivit på tunnelbanan hem som jag sätter på mig mina hörlurar och andas ut.
Jag börjar tänka på henne direkt. Jag sätter på "säga mig" med rapparen STOR och börjar lyssna på texten i hopp om att kunna tänka på annat. "Hur många gånger ska du rädda mig?" Jag började tänka på när hon föll i trappan.
*höjer volymen
"Kan du säga mig vad som helst?"
Undrar vad hon skulle säga om hon visste...
*höjer volymen 2 snäpp till
-Aj!
Ljudet var uppe på max. Jag tog av mig hörlurarna och hängde dom runt halsen med en suck. Precis då stannade tåget och dörrarna öppnades. ODENPLAN stod det skrivet på en skylt med stora, feta bokstäver. Jag klev av. Tunnelbanan blev dagens räddning.

***

Är det någon som vet vad tre upphöjt till två är? Saga? Frågan fick mig att rycka till och väckas ur min dröm som för tillfället bestod av livet på andra sidan fönstret. Jag vinklade blicken från den gråa skolgården till den vita tavlan som nu var fylld av blå och röda siffror.
Jag harklade mig.
-ehm, vad sa du?
Matteläraren gav mig den där besvikna blicken och suckade. Vilket inte hörde till ovanligheten.
-sida 12-13 då. Sätt igång på direkten så får dom som jobbar på bäst smita hem några minuter tidigare idag.

Klassrummet fylldes med ljudet av stolar som skrapar mot golvet, linjaler som tappas och pennor som bryts. Småpratatet om lektionen vi haft tidigare och dagens lunch fick mig att avsky hela "fina skolan- grejen" ännu mer än jag redan gjorde. Jag längtade tillbaka till konserten jag var på i helgen. Där jag hade riktiga vänner och för en sekund, en endaste sekund, faktiskt kände mig accepterad för den jag är. Eller rättare sagt, den jag var.
Jag började trumma lite lätt på bänken och satte på mig mina hörlurar. Jag placerade hörlurarna jag haft runt halsen över öronen, tog upp mobilen ur fickan och skulle precis trycka på play när någon knackade mig på axeln.

- Jag ska bara sätta på musik!
Jag viftade med mobilen framför läraren som jag antog skulle klaga på att jag bröt mot "inga mobiler i klassrummet- regeln" igen.
Men till min förvåning så så han inget utan la bara ner telefonen med skärmen mot bänken.
-Saga. Är det inte dags att vi pratar?
I flera månader hade skolan försökt prata med mig och mina föräldrar. Försökt övertala mig om att byta skola på grund av att "mina intressen skiljer sig mot resterande elevernas" vilket skulle göra att jag känner mig ensam. Bara tanken fick mig att skratta till. Som att det skulle vara skolan som fick mig att känna mig ensam.
90 tusen i månaden räcker iallafall för att ens dotter ska få gå på en snobbig skola och äta mat med sagan om ringen namn.
Läraren gav iallafall inte upp.
- Det är så att du har fått ett erbjudande n..
- Det är ingen idé har jag sagt!!
Jag slet pappret ur hans hand.
- Mina föräldrar betalar 10 lax i månaden för att jag ska få gå här! Är inte det tillräckligt?!
Läraren tittade på mig besviket för andra gången idag.
- Det är ett bra erbjudande, titta.
Jag vände skeptiskt på lappen jag höll i handen och såg att det stod "kulturama" högst upp i vänstra hörnet med kursiv stil. Lite längre ner på pappret läste jag "Hammarby sjöstad". Vänta va? Är inte det i Stockholm?
-Glöm det! Sa jag med ett fnys.
- Har du tänkt att jag ska flytta 3 timmar härifrån och gå på någon töntig musikskola bara för att jag inte har lika "fin" stil som alla andra här?
Hela klassen tystnade.
Läraren tittade återigen ner på mig.
- Jag är ledsen. Anmälan är redan påskriven. Ditt intagningsprov är nu på fredag.

Det var som att en den lilla gnutta hopp som lyckats överleva i min kropp togs ifrån mig på en sekund. Om man skulle googla besvikelse så skulle det komma upp en stor bild på mig i min senapsgula mössa på första sidan.
Jag försökte bita ihop men kände hur klumpen i magen och den brännande känslan bakom ögonlocken blev allt starkare. Ögonen vattnades och en tår föll ner på bänken. Utan ett ord till läraren och med lappen i min hand så reste jag mig från stolen och sprang ut genom dörren.

Jag sprang ner för skolans trappor i riktning mot entrén. Man måste sätt på flera mils avstånd hur förkrossad jag var. Tårarna gjorde vägen suddig och varje trappsteg fick mig att snubbla till. Jag knöglade ihop pappret och slängde det i korridoren medans tårarna fortsatte spruta. Jag ville inte se det.
Stegen genom korridoren blev allt tyngre och tyngre men trots det så fortsatte jag springa tills luften blev aldeles för tjock för att klara av att andas in. Jag sträckte mig efter dörrhandtaget och skulle precis skjuta upp dörren när benen veks på mitten och jag sjönk ihop på golvet.

Heeej hörni!! Det här är alltså första delen av "i ett parallellt universum" och jag hoppas verkligen att ni gillar den! Vad brukar folk säga då? Jag är helt ny med den här wattpad- grejen. Kommentera gärna något kul så får vi se när nästa del kommer♡