Ett hål i själen

Del 2

- Tufft, sa Trine.

  - Jag vet inte riktigt, sa Benedicte.

  - Kom igen nu då, sa Vilde.

  - Vad tror du? sa Benedicte och tittade på Nora. Alla tittade på Nora. Det var oftast så det slutade: att Vilde, Benedicte och Trine väntade på att Nora skulle säga ja. Det var otänkbart att de skulle göra något utan henne. Det hade alltid varit de fyra tillsammans, alltid.

  - Det var din skoldagbok, sa Benedicte.

  - Hon har mobbat många av de andra tjejerna också, sa Vilde. Och hon kommer att ge sig på resten av oss, lika fräckt som hon gav sig på Nora. 

  - Jag satt ju och skrev i den, sa Nora. Mitt på lektionen.

  - Nu försvarar du henne igen! Kan du inte sluta med det! Hon läste upp din dikt!

  - Det var inte något namn i den! sa Nora lamt. Hon var inte förälskad i någon särskild. Det var inte ens en kärleksdikt, inte egentligen. Hon hade skrivit den för att hon hade tråkigt och för att hon tyckte om att skriva. Och hon tyckte om att tänka på hur det skulle vara om hon blev förälskad.

  - Hon kan inte göra så där, sa Vilde, det är det som är poängen. Hon kan inte mobba tjejer på det där sättet ena sekunden och sedan gnida sig mot killarna i nästa. Herregud, det är så sjukt. Hon är vuxen, vad sjutton lägger hon ut sig för femtonåriga killar för?!?

  - Det är lite coolt, sa Benedicte och fnittrade.

  - Lite coolt? Vilde stönade. Vad menar du med lite coolt?

  - Att vi ska spionera på Synnøve Viksveen. Jag menar, det är rätt barnsligt, sjukt barnsligt, men lite coolt också.

  - Vi ska inte spionera, vi ska kolla in.

  - Och vad är skillnaden? Benedicte skrattade.

  - Vi gör det, sa Trine. Jag menar, alla är överens om att Synnøve Viksveen är skit. Så vi gör det. Det spelar ingen roll, så länge vi inte åker dit. Det är inte farligt. Vi gör inte något olagligt, inte egentligen.

  - Det är ett fritt land, log Vilde brett.

  De tittade på Nora igen.

  - Nej, sa Nora.

  - Nej - vadå? sa Vilde.

  - Klart att det inte är farligt, sa Nora.

  - Nej, visst, sa Trine, det är ingen som får ont någonstans, typ. Vi skadar ingen. Vi bara... kollar. Det får man ju.

  - Nja, sa Nora, på sätt och vis.

  - Så då hänger du med? sa Trine.

  - Jadå. Nora nickade. Hon hade gett upp.

  - Yes! Vilde slog knytnäven i fönsterbrädan. Hon tittade från ansikte till ansikte. Då är alla överens?

  De nickade.

  Vilde tittade rakt på Trine och sa: - Trine, är du med?

  - Herregud, avbröt Benedicte, börja inte med den där alla-för-en-grejen.

  - Har jag sagt det? sa Vilde. Va? Har jag det? Hon rodnade.

  - Det lät som om du var på väg.

  - Har jag sagt det, kanske?!?

  - Du skulle just göra det. Garanterat. Du skulle fråga oss allihop: Är du med? Är du med? Och så skulle du säga: En för alla och alla...

  - Jag har inte sagt det!

  - Precis som...

  - Jag sa ingenting!

  - Nej, så bra då.

  - Jag hade inte tänkt säga det heller.

  - Jag måste träna först, sa Trine.

  - Självklart. Benedicte rörde omedvetet vid sitt blonda, perfekta hår.

  Trine kikade på henne.

  - Försök inte.

  - Men vadå? sa Benedicte överraskat.

  - Driv inte med mig!

  - Jag har väl inte...

  - Det är inte alla som orkar stå framför spegeln halva dagarna, sa Trine. Hon strök med handflatan över den gamla träningsjackan hon hade på sig. Jag ska på fotbollen, det är bara så.

  Benedicte ryckte på axlarna.

  - So what? Vad har jag gjort nu då?

  - Vi hämtar dig efter träningen, sa Vilde.

  - Jag såg det på dig, sa Trine. Jag menar, du är så tydlig?

  - Tydlig? Benedicte tittade från Vilde till Nora och tillbaka igen med ett vad-F-pratar-hon-om-uttryck i ansiktet. Är jag tydlig nu, typ? Tydlig?!?

  - När är du klar? sa Vilde till Trine. Halvåtta, åtta? 

  - Ja, sa Trine. Så där halvåtta, ungefär.

  - Fint. Vilde tittade från ansikte till ansikte igen. Benedicte, halvåtta vid planen?

  Benedicte nickade.

  - Nora, halvåtta?

  Nora log svagt.

  - En för alla och alla...

  - Det har jag inte sagt!