Ett hål i själen

Del 3

Nora tömde askkoppen i toaletten. Vilde hade rökt tre, Benedicte en. Benedictes hade rosa läppstiftsmärken på filtret. Det singlade ner lite aska på golvet, vid sidan om toan. Nora fuktade toapapper och lade sig på knä för att torka upp. Hon såg en glimt av sig själv i den stora spegeln. Hon stelnade till.

  Jag ligger på knä på toa. Jag torkar upp. Jag är femton år, och jag är som min mamma. Jag är mamma åt alla.

  Hon torkade upp askan och reste sig. Hon släppte ner papperet i toaletten och spolade. Hon gick bort till dörren och låste den. Hon satte sig på kanten av badkaret och stirrade in i spegeln.

  Det gjorde henne ingenting att Benedicte var söt och hade perfekt hår och alla de rätta kläderna. Benedicte var sådan, det var sådant hon höll på med, det var sådant som intresserade henne. Nora ville inte leva på det viste ändå.

  Men Vilde... att hon hade förändrat sig så, det kändes.

  De hade alltid varit så lika, Nora och Vilde. När de var mindre har folk ofta trott att de var systrar. Båda hade mörkt hår och bruna ögon. Båda hade höga kindben och stor mun och lite brett ansikte. Men när de kom i puberteten blev de olika.

  Vilde sköt i höjden och blev lång och smal, medan Nora tyckte att hon inte växte ett enda dugg. Hon låg kvar på strax under medellängd, medan höfterna och baken och axlarna och allt det andra bara blev större och rundare hela tiden.

  Hon var... medel. Medellång, medeltjock. Medel allt möjligt. Medan Vilde... Vilde hade plötsligt blivit något helt annat!

  Hos Nora försvann liksom den stora munnen och de höga kindbenen in i ansiktet, gled in i allt det vanliga. Det som kunde ha varit något vackert och särpräglat, blev bara en del av problemet, tyckte hon själv. En del av allt det breda och lite för stora.

  Hon stod ofta framför spegeln och sög in kinderna för att se hur hon såg ut när ansiktet blev smalare och kindbenen kom mer till sin rätt.

  Med Vilde blev det tvärtom: Allteftersom hon blev längre och smalare, blev den stora mnunnen och de höga kindbenen mer och mer framträdande. Det gjorde hennes haka lite spetsig och hennes ansikte blev skarpt och tydligt och speciellt.

  De som en gång hade varit så lika! Nu hade allt blivit olika hos dem och Nora satt där med en vad-sjutton-var-det-som-hände-känsla.

  Det var som om Gud - om han fanns - hade bestämt sig för att demonstrera något, om individualitet och utveckling, ankungar och svanar, bondflickor och fotomodeller. Eller kanske han bara hade gjort det på rent djävulskap: Kolla här va, titta så lika de här tjejerna är! Men häng med nu, nu knäpper jag med fingrarna - och vips! Helt olika! Häftigt, va?!?

  Nora trummade på framsidan av badkaret med fingrarna. Det lät ihåligt, tomt. Hon fick lust att slå hårt en gång, bara för att kolla hur det lät.

  Hon gjorde det inte.

  Vilde hade blivit något. Vilde hade blivit en sådan som fick folk att titta två gånger. Hon såg ut som en ung och annorlunda variant på Julia Roberts. Pretty Woman med spegelskräck. Hon hade fått allt, men hon ville inte ha det. Vilde hatade att bli sedd.

  Hon hade alltid varit sådan, hon hade aldrig tyckt om att dra till sig uppmärksamhet. Till och med när de gick på dagis - om folk kom och oj-så-söt-gulle-gullade med Vilde, blev hon arg och skrek åt dem.

  Och sådan var hon nu med.

  Bästa sättet att provocera Vilde var att säga att hon var fin i håret eller att hon hade snygga kläder på sig. Folk i hennes egen ålder fick fingret - vuxna fick ett stelt leende och en svart blick. De flesta fattade vinken.

  Det är bara så dumt, tänkte Nora. Hon tittade i spegeln. Hon hade en ljusblå tröja på sig, nästan samma färg som väggen bakom henne, och ett ögonblick var hon inte där, hon var borta, hon gick i ett med resten av rummet. Hon måste blinka, få blicken att klarna, fokusera om. Och då såg hon sig själv.

  Hon tittade länge.

  Hon sög in kinderna. Hon vred på huvudet för att se om ansiktet blev smalare. Inte särskilt.

  Men jag har blivit brun i sommar, tänkte hon. Det är snyggt. Jag är nästan lika brun som Benedicte. Och hon går och solar hela året, arton minuter tre gånger i veckan.

  Hon lyckades känna sig nöjd med det i flera minuter. Det var först när hon var inne på sitt rum igen och irriterade sig på röklukten som det slog henne hur fattigt det var.

  Brun.

  Som om det var något. Alla kunde bli bruna om de bara orkade. Jag kan bli världens brunaste, eftersom alla andra har roligare saker att göra...

  Nora satte sig vid skrivbordet. Hon låg bra till med läxplanen och det var ingenting hon måste göra till imorgon, men det var ju bra att ligga lite före. Utifall att.

  Du är så sjukt försiktig, sa Vilde någonstans i huvudet på henne. Nora lyfte blicken, stirrade blint in i väggen.

  Försiktig, försiktig...

  Det kliade oavbrutet ner längs ryggen. Ner till rumpsprickan. Hon flyttade på baken. Det kliade, kliade.

  Hon lyckades inte ta sig för med något.

  Plötsligt var hon trött, så fruktansvärt trött. På väninnorna, på sig själv, på hur de var när de var tillsammans.

  På att känna sig så instängd. På allt!

  Ilskan vällde plötsligt upp inom henne. Det var som när hon fick lust att slänga askkoppen i väggen: en väg som sköljde genom kroppen, brännhet och oberäknelig. Hon smällde igen engelskboken så bordsskivan skakade.

  - Skit!