Ett hål i själen

Prolog

Plötsligt, i mitten av september: en stekhet sommardag.
  Värmen håller i sig in på kvällen. De går ut och går. Det är första gången de gör det tillsammans. De två, inga andra, hand i hand.
  Det känns stort
  Hon har inget annat ord för det.
  Stort.
  De går till skogen.
  De har inte pratat om det, de har inte planerat något, men de hamnar till slut vid Insjön. Ingen kallar den något annat än Insjön - med stort I - även om den egentligen bara är en förvuxen tjärn.
  Och han föreslår att de ska bada.
  Det är träd nästan hela vägen runt Insjön, stora och täta och gröna.
  De lägger sig på det enda öppna området som finns; en liten grässtrand, fyra meter lång, två meter bred.
  Skogen bullrar.
  Hon tycker det är konstigt. Hon ser flockar av fåglar lätta och flyga sin väg. Inte där de båda är, det är inte de som skrämt dem, det är längre in från skogen alla ljud kommer. Det brusar liksom. Det väsnas, det är oroligt.
  Han märker ingenting. Det verkar i alla fall inte så.
  Hon skjuter det ifrån sig. Hon får inte förstöra något. De har det så bra.
  - Ska vi bada? upprepar han.
  - Bada? Hon vrider på huvudet. Gräset känns mot kinden. Han ligger på rygg bredvid henne. Hon skyggar med handen mot den låga kvällssolen och tittar på honom.
  - Om en timme är det för sent, säger han. Då blir det kallt, då har solen gått ner.
  - Jag har ingenting med mig, säger hon.
  - Kom igen, då. Han sätter sig upp, håller om knäna. Årets sista bad!
  Hon tittar på hans rygg. Han ser väldigt smal ut när han sitter så där. Smal och rak och lite farlig, som en pisksnärt.
  Hon tänker på att hon inte har någon behå på sig, att hon tänkte på det innan hon gick för att träffa honom, men att hon bestämde sig för att inte ta på den. Varför har hon glömt. Kanske för att hon trodde att hon skulle vara sexigare utan. Eller för att det just då verkade skönt att känna sig fri, i alla fall annorlunda, mer vuxen och tuff.
  Nu kändes det bara dumt.
  Antingen måste hon bada med toppen på - och det har hon ingen lust med, för det är den finaste hon har och hon vill inte förstöra den - eller också måste hon bada utan, visa sina bröst för honom.
  Det händer något i kroppen när hon tänker på det. Hon blir spänd och glad och livrädd.
  Hon önskar att det fanns ett enkelt sätt att ta sig ur situationen, så hon slapp bestämma sig, men samtidigt är det ju det här hon har väntat på, hoppats på, bett om! Och med honom - den enda som betyder något!
  Hon ser sig om runt Insjön. Det är djupa skuggor inne under träden längs kanterna. På en del ställen hänger grenarna ner mot vattenytan och hon kan se småflugor och knott dansa. Hon ryser.
  - Det ser väldigt kallt ut, säger hon försiktigt.
  - Nej då.
  - Jag har ingenting med mig.
  - Vi badar nakna, säger han.
  - Fåna dig inte.
  - Det är bara vi här, skrattar han.
  Ja, just det, tänker hon. Det är bara vi. Ska jag klä av mig här? Så att du vet att jag gör det bara för dig? Vad kommer det att betyda? Att vi måste ligga med varandra efteråt? Eller sedan, nästa gång vi är hemma hos mig eller dig? Eller nästa gång vi är här vid Insjön? Men om jag säger nej, blir det någon nästa gång då?
  - Jag vet inte riktigt, säger hon.
  - Du. Han lutar sig över henne. Hon ligger platt på rygg. Han kysser hennes läppar, försiktigt och varmt. En hand smeker henne över höften; precis mellan linningen på minikjolen och kanten på toppen, bar hud mot hans fingrar, bar hud som längtar och sträcker på sig.
  Han avbryter kyssen - mjukt, långsamt - och han smakar liksom på hennes underläpp medan han gör det.
  Sedan gnider han försiktigt sin kind mot hennes.
  Hon harklar sig nervöst.
  - Har du inte lust? viskar han.
  Hon kan inte svara. Hon vet att rösten är skrovlig och ostadig. Hon blundar. Hon känner lukten av hans hår; god och fräsch. Och han är varm, otroligt varm. Han smeker och smeker över hennes höft.
  Lust? tänker hon. Herregud. Jag har haft lust i en evighet. Hon säger ingenting.
  - I trosorna, då? säger han. Vi behöver inte vara nakna. Vi kan bada i underkläder. Bara för att det är roligt.
  Han makar sig upp på armbågen. Han tittar ner på henne och ler.
  Han är så snygg. Men hon har ingen behå på sig.
  - Du. Han drar pekfingret fjäderlätt över hennes mage. Kom igen nu. Det är bara vi.
  Hon nickar. Inte för att hon har bestämt sig - för det har hon inte - utan för att det känns som det enda hon kan göra. Han tittar så på henne, och de har det ju så fint tillsammans. Han är den bästa hon har känt, någonsin. Han kysser henne alltid som om han älskar henne.
  Plötsligt säger hon att det är okej. Hon menar det inte. Det bara kommer.
  Han skiner upp. Han reser sig och drar t-shirten över huvudet.
  Hon reser sig också. Hon tittar ner på sin kropp och känner sig osäker.
  Hon skulle varit sötare... Det hade varit så mycket lättare om hon hade varit sötare!
  Han tar av sig de stora shortsen. Under har han ett par boxershorts. De är stora de också, han kunde lika gärna behållit de vanliga shortsen på. Han visar inte någonting, inte egentligen. På sommaren kunde han gått så där i affären.
  Hon sväljer. Det bränner surt ner genom halsen. Det känns som om han har lurat henne. Han med sina stora boxershorts - hon med stringtorsor på sig, och med behån hemma på sängen.
  Skit.
  Han springer ut i vattnet och dyker när han är i till knäna.
  Han simmar under vattnet i ett par sekunder, så skjuter han upp och kastar huvudet bakåt. Det är ett perfekt ögonblick, en underbar bild: håret flyger rakt ut. Halsen och axlarna är starka. Det pärlar vatten i luften omkring honom. Han är solbränd. Hon kan se hans tänder blänka vit.
  Han är så fin.
  Han ropar: - Kom, då! Det är härlig!
  Hon vänder ryggen till och drar av sig toppen. Hon håller om brösten, vänder sig mot honom igen och vickar sig ur minikjolen. Då kan han inte se hennes rumpa, inte med en gång.
  Hon går sakta ut i vattnet, fortfarande med en han över bröstet; handflatan täcker det ena, underarmen det andra. Hon kramar hårt. Hon har sett skådespelerskor göra så här på film. Då brukar det pressa fram, både över och under, så han kanske ser lite ändå. Han stirrar i alla fall. Hans ögon är stora och de rör sig inte en millimeter.
  Hon ångrar sig. Herregud, så hon ångrar sig!
  Det är stenar inne där det är grunt; små, hårda och stora, hala. Det är svårt att balansera med ena handen tryckt mot kroppen. Hon halkar till på en stor sen. Hon släpper brösten, hon slår ut med bägge händer för att inte ramla.
  Nu står han med munnen öppen
  Hon får tillbaka balansen och skyler sig så fort hon kan.
  Fan!
  Han gapar fortfarande.
  Han ser dum ut.
  Det är första gången hon har tänkt så om honom. Hon får lust att skratta åt honom, men det kan hon inte. Hon vet att hon borde vara generad istället.
  Han tror säkert jag gjorde det med flit. Att jag visade upp mig. Mina bröst.
  Men hon kan inte vara generad heller. Hon klarar inte ett dugg mer än att långsamt huttra sig längre ut i det iskalla vattnet. Hon klarar bara att försiktigt sätta ena foten framför den andra, tills vattnet når högst upp på låren, tills hon antingen måste springa upp igen eller doppa sig. Att stå så här går inte.
  Hon väljer det sista.
  Hon sätter sig ner på huk. Vattnet skvalpar runt henne och hon kniper igen ögonen. Hon känner droppar på kinden och hon känner vattnet sluta sig om halsen. I ett par sekunder är det svårt att andas, nästan som om någon har tagit tag och börjat krama livet ur henne.
  Hon håller om sig själv. Hon hackar tänder.
  Han dyker och simmar mot henne. Hon ser honom skjuta framåt, en flimrande skugga under vattenytan. Han sträcker ut sina händer, och där når de fram; han tar tag om hennes överarmar och drar henne mot sig.
  Hans huvud kommer upp ur vattnet. Han drar djupt efter andan ett par gånger, så ler han, och till slut drar han henne tätt, tätt intill sig och kysser henne som om det är det enda i hela världen som betyder något.
  Kyssen blir lång och intensiv och djup. Hon glömmer att hon fryser.
  Han pressar henne så hårt intill sig att det nästan gör ont, men hon tycker om det, hon älskar det. Aldrig, aldrig i hela världen vill hon att han ska släppa!
  Hon tänker att hon ändå vill göra det idag. Att om han frågar nu - om han säger Vill du ligga med mig? - så säger hon ja.
  Varför inte? Hon tycker om honom. De har inte varit ihop så länge, men hon vet att han är speciell. Hon är säker på att det kommer att bli fint med honom. Hon är säker på att det är rätt.
  De har rört sig i vattnet utan att hon har märkt det. Det är djupare där de är nu. De står raka och vattnet når henne till skulderbladen. Hon tycker inte om det. Hon har aldrig tyckt om vatten.
  Han märker att hon tvekar.
  - Vi går upp, säger han.
  Hon nickar.
  De kysser varandra en gång till, med öppen mun. Han är ivrig och kåt. Så simmar de mot land; han fort, hon långsammare, med kraftiga bröstsimtag.
  Han vadar så det stänker om honom de sista meterna. Han vänder sig om och ser på henne. Han vinkar för att få henne att skynda sig.
  Hon sparkar ifrån lite extra. Vattenytan går i vågor nu, av hans och hennes rörelser. Skuggorna vid stranden, där grenarna på träden hänger ner och nästan rör vid vattnet, börjar leva.
  Något kommer fram, sakta, det flyter mot henne. Först ser hon det inte. Hon har blicken fäst rakt fram, på killen på grässtranden. Det som flyter ut ur skuggorna kommer från vänster.
  Det är han som ser det först.
  Hon ser hans reaktion, att han stannar upp och stirrar vid sidan om henne, och hon vrider automatiskt på huvudet för att titta.
  Det ligger djupt i vattnet.
  Det är stort och avlångt och tungt och märkligt blankt. Det liksom vaggar.
  Hon skriker. Hon är inte rädd, inte egentligen. Det kommer automatiskt samtidigt som hon snubblar sig upp på fötter i vattnet och kramar händerna om brösten.
  - Schas! skriker hon. Som om det är ett närgånget djur hon ska skrämma bort.
  Han tror att hon har upptäckt något som han inte ser.
  - Vad är det? ropar han. Ser du något?
  Hon skakar på huvudet.
  - Ser du vad det är? ropar han.
  - Nej! Hon blir irriterad. Varför kan han inte göra något istället för att tjata?
  Han kommer ut i vattnet. Han ställer sig bredvid henne. De tittar tillsammans.
  Det avlånga, tunga föremålet - vad det än är - flyter fortfarande sakta emot dem. Solen är på väg ner. Solstrålarna glimmar som små lågor i delar av föremålets blanka yta. Andra delar är svarta, ligger i skugga.
  Han tar ett steg mot det, så ännu ett.
  - Det är inte farligt, säger han, mest till sig själv.
  - Nej, andas hon.
  - Jag ser efter, säger han. Men han står kvar.
  Hon kommer intill honom, bakifrån. - Gå då, viskar hon. Som om föremålet är farligt och kan höra dem.
  Hon puttar honom i ryggen.
  Han förstår inte varför han är rädd. Det är bara en grej som flyter. - Fan...
  Föremålet är tre-fyra meter bort nu och det flyter fortfarande rakt mot dem. Det påminner honom om ett rovdjur. En krokodil - en spegelblank krokodil! - med käften nere i vattnet, skenbart ofarlig, men i själva verket beredd att hugga handen av dig inom loppet av en sekund.
  Fåglarna väsnas inte längre. Skogen är plötsligt ljudlös. Vattnet har små, små vågor som är borta innan de når stranden.
  Hon drar hårt efter andan och blir överraskad över hur kallt det är.
  Han blundar, lutar sig framåt och sträcker ut högra handen.
  Föremålet vaggar emot dem. Och de väntar.
  Det är tjejen som ser det först.
  Han har öppnat ögonen, men han tittar ner och bort. Han vill inte se föremålet som bara är en meter bort. Han vill inte veta vad det är - inte förrän han måste - för han kan redan känna någonstans djupt i magen att det inte är något gott.
  Hon står fortfarande bakom honom. Hon tittar över hans axel. Hon glömmer att hålla om brösten. Hon lyfter långsamt bäggde händerna mot ansiktet.
  Det kan inte vara... Det är inte möjligt... Herregud, det kan inte vara!
  Men det är det, och hon lägger händerna för ansiktet och skriker.
  Då - just som hon skriker - rör han vid föremålet med fingertopparna. Det guppar lätt mot honom. Han drar till sig handen som om föremålet är brännhett - inte fuktigt och halt, som det egentligen är. Han tvingar sig till att sträcka ut handen igen. Han tar försiktigt tag i den blanka ytan och drar föremålet närmare.
  Det tar flera sekunder innan han ser detsamma som hon. Hon skriker bakom honom och han vet att någon är förfärligt fel, men hjärnan vägrar tolka signalerna från ögonen rätt.
  Han har aldrig sett något sådant förr, inte i verkligheten. Sådant hör inte till hans värld. Sådant finns inte där han är.
  Sådant händer inte.
  Men långsamt klarnar bilden.
  Och lika långsamt måste hjärnan gå med på att det finns, det har hänt, trots allt. Nu hör han vad hon skriker.
  Det är ett namn. Ett namn han känner väl igen. Det är namnet på människan som flyter framför honom. För nu ser han det. Nu ser han plötsligt varenda detalj.
  Han ser de blå läpparna. Han ser den smala strimman av stelnat blod från mungipan och ner mot hakan. Han ser huvudet på det som en gång var en flicka han kände.
  Hon är ung.
  Hon är död.
  Hon är naken, och hon är inlindad i tunn, genomskinlig plast.