Jag kan inte sluta tänka på det. Olivia är gay. Olivia och Jennifer kysstes. Även fast att dom var fulla. Ändå. Dom kysstes. Deras läppar möttes. Fan.
~
Min fötter hasar i fet gråa skitiga golvet. Trist. Älskar jag henne? Jennifer. Jag öppnar mitt skåp och tar fram min väska. Trycker in böcker i skåpet som ersättning. Idag får jag gå hem själv. Ingen stuga. Inget gömställe. Ingen Jennifer. Hon va upptagen med dramaklass. Tydligen. Jag slutade en timme tidigare. Slipper ekonomi klassen. Igen. Huvudvärk.
Den kalla vinden slår i ansiktet när jag öppnar glasdörren som ger frihet ut från skolan.
Låset gnisslar trögt när nyckeln vrids om. Jag får dra för att få cykeln från cykelstället. Allt är rostigt. Skolan är rostig. Rostigt. Fult. Slitet. Vinden blåser hårt i motvind när jag cyklar igenom det kalla duggregnet. En tår rinner längs min kind. Kall. Kallt. Kallare. Gråter.
~
- Hallå?! Mitt skrik ljuder genom det tomma huset.
"Ensam" Jag slänger väskan på golvet, rör mig mot mitt rum. Mitt och Jennifers rum.
Innan jag hinner dra ner handtaget slås dörren upp. En röd flammig slarvigt påklädd Olivia står där. Henne ögon spärras långsamt upp. Bakom henne ser jag Jennifer. Hon mimar. "Förlåt
ESTÁS LEYENDO
hjärtat är bara en muskel
Novela JuvenilAtt se henne le varje dag är en pina. Tänk dig frasen "att se men inte röra", det är det jag tvingas till varje dag. I alla fall när folk kan se. Vi lever separerat från varandra men ändå så nära. Ingen får veta om våra känslor. Det är vår hemlighet...
