Jag har undvikit Jennifer en vecka nu. I början hade hon försökt prata med mig men sedan långsamt tonat bakåt och gömt sig bland sina vänner. Gått tillbaka till normalt. Ingen märker något annorlunda för att vi har aldrig brukat umgås i skolan.
Olivia har jag också undvikit. Eller, hon har snarare undvikit mig. Efter händelsen så skämdes hon. Inte bara gay utan dejtar sin bästa väns syster. Jag förstår att hon blev rädd.
~
Stugan framhävdes knappt bland alla träden. Ingen har varit här på länge. Alltså, varken jag eller Jennifer har varit här på länge.
När jag lyfte på den slitna krukan och tog upp en bronsfärgade nyckel för att kunna låsa upp dörren insåg jag att jag aldrig har varit här ensam innan. Men nu är jag ensam. Ensam med till trasslade tankar och brustet hjärta.
Väl inne låtar jag min kropp falla bakåt i den stora sängen. Andas in. Andas ut. Jennifer som sitter på sängens kant. Utan tröja. Tydligt synliga bröst. Nej. Jag kan inte ligga här. Minnen av Jennifer är för mycket. Jag flyttar mig till fåtöljen och skynket ner bland de mjuka kuddarna. Framför mig ser jag hur Jennifer sover i soffan. Vacker.
Sluta. Klarar inte mer.
Låter huvudet lutas mot de uppdragna knäna. Jag släpper ut det. Det som jag hållit inne så länge. Tårar. Skrik.
~
Det tidiga morgonljuset smyger sig in mellan gardinernas glipor, återspeglar sig i blanka ytor och kaffe koppen som jag knappt drack ifrån igår. Jag låter ett tyst läte lämna mina läppar. En knapp hörbar suck som ruinerar tystnaden i rummet. Jag reser mig upp. Sträcker på mig. Låter varje ben och nerv sträcka ut sig. Varje muskel. Lite stel går jag mot köket. Tittar upp mot klockan. Fyra minuter över åtta. Exakt tjugosex minuter tills klockorna ringer och alla elever går in i sina salar för att tillbringa ännu en lektion. Jag bestämmer mig för att skippa skolan idag. Ögonen är rödgråtna och ansiktet är likblekt. Ingen får se mig såhär.
Oset av maten sprider sig i huset. Jag andas in den ljuva doften. Bra saker finns ju trots allt. Precis när jag ska sätta mig för att äta hör jag hur dörren öppnas, ganska hårt. Flämtande andetag och fötter som slår i golvet.
- Rebecka!
Det slår som en kniv i mig. Rösten tillhör... Innan jag hinner tänka klart tanken ser jag hur Jennifer andfådd springer fram till mig. Utan att tveka tar hon mig i sin famn. Vill inte släppa mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Fortfarande chockad över att hon är här.
- Lova mig att aldrig vara borta så här länge utan att säga va du är!
Inga ord hittar rätt i min strupe. Bara mummel uppstår.
- Förlåt.
Hon suckar. Släpper mig och bakar några steg bakåt. Bekymrad.
- Rebecka.
- Ja?
Hon velar. Tittar ut genom fönstret. Sedan rakt in i mina ögon.
- Jag har berättat för Olivia om oss.
أنت تقرأ
hjärtat är bara en muskel
أدب المراهقينAtt se henne le varje dag är en pina. Tänk dig frasen "att se men inte röra", det är det jag tvingas till varje dag. I alla fall när folk kan se. Vi lever separerat från varandra men ändå så nära. Ingen får veta om våra känslor. Det är vår hemlighet...
