Vattnets hemlighet

2

Grottgolvet är fullt av vatten som Leah har hostat upp i snart en kvart. Dem dyngsura kläderna ligger klistrade mot hennes blöta hud som lim. Håret hänger i långa stripor längst det bleka ansiktet. När hon äntligen sluta hosta blir händer och ben hennes nya ögon. Med hopp i sinnet trevet hon sig fram i mörkret för att försöka ta reda hur och vart hon kom ifrån. Kanske, bara kanske finns det en chans att ta sig ut samma väg. Leah känner med sina händer och får plötsligt en kall chock av det isande vattnet. Hon knippet snabbt igen ögonen men tvingar sig själv att hålla kvar handen för att sedan sträcka ut sin hand så långt det går. Nästan en meter ut. Försiktigt slår Leah upp ögonen, men det hon möter är inte ett totalt mörker som väntat utan istället ett bländande ljus som tycks komma från handen. Kvickt, med panik i rörelsen, drar hon tillbaka handen. Ett djupt andetag och så prövar hon en gång till. Ett ännu starkare ljus lyser upp en bit av omgivningen. Vattnet är liksom lysande mörkblått, grottgolvet glittrar i blåa nyanser och resten har mörkret fångat.

Något lockar med vattnet. Lusten att stoppa ner dem bruna benen i det djupa blåa växer varje sekund. Tillslut kan hon inte tänka klart utan bara glider ner och låter det blöta omfamna den lilla kroppen. Skenet runt omkring skiner upp hela det underjordiska rummet. Det sista dem klarblå ögonen ser innan dem också är under ytan är att grottväggarna är fyllda med växter, taket är nästan tre meter uppåt och nästan trettio meter brett.

Leah sparkar med benen ut i vattnet. Alla tankar försvinner plötsligt. Det ända som just nu existerar är nuet. Vattnet och hon i ett. Simtagen blir allt mer samspelta och får snart en vågaktig rörelse. Armarna för hon ihop omedvetet och sträcker ut dem framför sig. Hela kroppen följer vågornas mjuka rytm och liknar en fisk. Leah känner inte ens längre skillnaden på sina ben utan ser dem som ett. Fötterna har fått fenor istället för tår, fötterna delar genast förvandlingen. Hudens lena yttre får bucklor som tillslut gnistrar av det turkosa fjället som täcker fenan.

Plötsligt vaknar Leah och kommer tillbaka till verkligheten. Hon tittar storögt på sin långa fena som häpnadsväckande sitter fast där hennes ben borde sitta. För att försäkra sig om att detta är verklighet simmar Leah några simtag och inser att faktisk hon själv styr den jättelika fiskdelen. Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta så det slutar med att inget alls händer. En skugga som följer vågorna sträcker sig längst med botten, hälften fisk, hälften människa, en sjöjungfru.

Leah kravlat sig upp på land. Med hälften av fenan i vattnet ger hon nästan upp. Flämtande tar hon i allt vad hon har utan resultat.
"LÖNLÖST!"
Alla känslor som bubblar omvandlas till ilska. Leah riktar all kraft på armarna och lyckas ta sig upp ur vattnet med en uppskrapat armbåge. Blodets varma konsistens sipprar misstänksamt ut ur såret och närmar sig sakta handen.