Forever Yours || Luke Hemmings

Kapitel 3

(Lukes pov)
Det har börjar skymma och det blir allt kallare ute. Jag är på väg hem från min flickväns hus en timme timme tidigare än väntat eftersom att vi hade bråkat. Igen... Vi har bråkat mycket på sistone på grund av olika anledningar.

Halvvägs hem kommer jag till den hyfsat stora gångbron. Det står någon på andra änden. När jag kommer närmare ser jag att det är en tjej i min ålder. Hon står på staketet och tittar ner mot tågrälsen. Tänker hon hoppa? Jag ser ett tåg komma lite längre bort och hon förbereder sig för att hoppa. Tåger kommer närmare och närmare. Jag måste göra något! Tåget är nu bara några meter bort. Hon börjer på benen och väntar lite till.
" Hey!" säger jag högt för att få hennes uppmärksamhet. Det lyckades och hon vänder sig snabbt om.
" What are you doing? " frågar jag.
" What does it look like" svarar hon stöddigt.
" Where you about to jump? "
Hon tittar ner i marken istället för att svara medans tåget tyst passerar under oss.
" Can't you come down and talk to me?"
" Why should I talk to you? I don't even know you"
" Beacuse I care about you"
" We just met and you say that you care about me? Oh my god you are insane"
" But can't you just tell me why you would want to kill yourself then."
" Why don't you go home and drink a cup of tea or something, just leave me alone?" frågar hon.
" No I can't just leave you when you almost jumped for a few seconds ago"
Hon säger ingenting...
" Okey if you tell me why you wanted to kill yourself I will leave you alone" ljuger jag.
Hon hoppar försiktigt ner från staketet och ställer sig framför mig.
" It's nothing I want to talk about with a complete stranger" säger hon och tittar mig i ögonen. Hennes ögon lyste av allt annat än lycka.
" Okey let's go to my department and become 'not strangers' then" säger jag.
" No!" säger hon gällt. " I can't just go home to you. I don't even know your name"
" My name is Lucas but call me Luke and I am 18 years old. So now you know my name and my age. We are'nt completly strangers now."
" But..." Säger hon och försöker komma på något att säga för att inte behöva följa med. Vad är det jag gör istället hon måste ju tro att jag är en våldtagsman eller något.
" Okey where do you live?" frågar hon plötsligt och lägger armarna i kors. Jag känner hur lyckan sprider sig i kroppen.
.........................
( Sam's pov)
Hans lägenhet låg inte särskilt långt bort och vi var framme på bara några minuter. Jag hade gått med på att gå hem till honom eftersom att mitt liv knappast kunde bli värre. Jag hade nästan hoppat från bron så om han skulle vara en yxmördare så skulle det ju inte göra något.

Han höll ett hårt gräpp om min handled och ledde mig ända fram till huset som om han var rädd att jag skulle springa därifrån.
Lucas släpar upp mig för tre trappor istället för att ta hissen och jag antar att den är trasig. när vi kommer fram till lägenheten längst bort i en ganska lång korridår så öppnar han dörren och låter mig gå in först. Inne i hallen luktade det kille. Altså en blandning av herrparfym och svätt. Här bodde ingen tjej det är en sak som är säker, tänker jag och tittar mig omkring i stökiga rummet.
" How many guys live here?" frågar jag.
" Four with me... How did you know only boys lived here?" frågar han och lyfter på ena ögonbrynet.
" That was not hard to guess"
" They are'nt home right now" säger han sedan och tar av sig sin jacka. Jag gör detsamma och upptäcker en mössa som hänger på en krok på väggen. Den är grå med en boll på toppen. Gud vad söt. Undra om det är hans?
" So do you want to tell me why you wanted to take your life?" Säger han försiktigt.
Ska jag berätta? Han är en främling. Varför skulle jag berätta? Varför är han så snäll?
_______________________________

Jag e sååååå ledsen att vi inte har uppdaterat på forever even fast jag lovade det. Men här är ett litet kapitel iallafall.