e d d i e | sv

kapitel två

Utsidan av byggnaden var ingen match för insidan. Efter att ha klivit in genom de guldiga skjutdörrarna, möts jag av en grandios lobby. Väggarna är vita och golvet är i marmor, receptionsdisken, som ligger rakt framför mig, ser ut att vara värd mer än min lägenhet. Salen går högt i tak, och i mitten av det sitter en kristallkrona, som hänger ovanför alla på marken och ljusnar upp lobbyn. Två långa hallar fortsätter neråt på vardera sida om receptionen. Folk strömmar ifrån hallarna, förbi receptionen, och ut genom entrédörrarna. Det är nog där hissarna ligger. Jag tar mig fram till receptionen och använder min främsta kundtjänströst.

"Hej! Isabelle Johnson heter jag, det är min första dag här och jag vet inte riktigt vart jag ska befinna mig."

Kvinnan i receptionen slänger en blick upp på mitt ansikte, som just nu har ett stort leende fastklistrat. Att lämna ett gott första intryck är något jag värderar högt, vilket förklarar varför jag står propert med ett artigt uttryck på ansiktet. Eller, som kvinnan mittemot mig förmodligen tolkar det, som att jag är förstoppad.

"Den nya assistenten?" Jag nickar ivrigt till svar. "Följ med mig." Hon ställer sig hastigt upp och börjar gå ner mot hissarna i den avlånga hallen, till höger om receptionen. Vi bär lika höga klackar, ändå har jag svårt att hänga med i hennes graciösa steg. Jag borde nog ha tränat på min gång innan detta. Dörrarna till en hiss öppnas och vi kliver in. Hon trycker på knappen till den tolfte våningen. Det är en lång väg upp och ingen av oss pratar, jag funderar på att bryta tystnaden när hissen plötsligt plingar till och dörrarna öppnas. Våning sju. In kliver två män, båda i finkostym med buntar av papper under armarna. De ler mot oss och jag slänger ett snabbt leende tillbaka. Den ena, med fläckfri, bakåtslickat mörkt hår och ännu mörkare ögon håller min blick och ställer sig till vänster om mig. Dörrarna stängs och hissen fortsätter uppåt.

"Ursäkta, men jag har inte sett dig här förut, är du ny här?" Jag vänder mig mot honom och ser att hans kollega vänt uppmärksamheten mot oss. Båda stirrar på mig i väntan på ett svar och jag känner mig själv darra under deras blickar. "Idag är min första dag, faktiskt." Jag vänder blicken framåt igen, inkapabel till att hålla ögonkontakt med dem ännu mer. De båda är långa och välbyggda, den ena med mörka drag, och den andra med mörkblont hår och brungröna ögon. Är ett av kraven till att bli anställd här, att vara modellmaterial? Jag stirrar framåt och hoppas att de inte ställer någon följdfråga. Efter en stund plingar hissen igen och receptionisten kliver genast ut till höger. Våning tolv. Snabbt beger jag mig efter henne och grabbarna följer tätt bakom. I slutet av den långa hallen kommer vi fram till ett rum. Ett väldigt stort rum. Alltså, större än hela min lägenhet. Rader av kontorsbord pryder golvet och människor i alla åldrar syns knappa in på sina tangentbord. Textilbitar klär vissa bord, medans andra har högar med pappersbuntar utspridda över dem. Ett tiotal individer arbetar i det stora, rymliga utrymmet och ett naturligt ljus slänger sig över ytan från fönstren mittemot hallen. Efter att ha tagit in utsikten vänder jag mig raskt till vänster och följer efter receptionisten, som nu ligger några steg före mig, tills vi kommer fram till en dörr. Lite avskilt från de resterande arbetarna, men de syns fortfarande längre ner. Vi kliver in i ett kontor. Mitt i rummet ligger ett stort, mörkbrunt skrivbord med en skrivbordsstol bakom och en datorskärm ovanpå. Det är golv-till-tak fönster längs hela väggen bakom skrivbordsstolen och det ger en vacker vy över den södra sidan av Stockholm. Mittemot skrivbord ligger en lädersoffa och ett litet soffbord, som förmodligen inte kommer att användas mycket, med tanke på hur arbetsbördan sett ut därute.

"Det här är ditt kontor." Jag sätter mig på skrivbordsstolen och gör mig bekväm. Detta skulle jag kunna bli van vid. Längst ner i det högra hörnet av rummet, sett från mitt perspektiv, sitter dörren som vi nyss klivit in genom. Hon stänger dörren bakom oss och ställer sig sedan mittemot mig.

"Till vänster om dig ligger en dörr. Därinne sitter Eddie Sjölin, VD till vårat företag och din Chef. Du får inte kliva in där om inte det är en nödsituation. Du talar endast när han kallar. Allt som han säger, gäller. Du är här för att avlasta hans arbetsbörda. Ditt passerkort ligger här, du jobbar vardagar, klockan åtta på pricken, eller när Chefen behöver dig tillgänglig. Kommer du försent, får du sparken. Missköter du dig, får du sparken. Kommer du hit iklädd olämpliga kläder? Ja, då får du sparken. Har du några fler frågor, tveka inte att använda telefonen på ditt bord och ringa ner till receptionen, jag är här för att svara på dina frågor. Förstått?" Jag stirrar på henne med hakan nere i golvet. Orden hon spydde ut ger mig magont och jag börjar ifrågasätta om jag faktiskt vill och klarar av detta. Men, det tänker jag självklart inte berätta för henne.

"Absolut! Jag förstår."

"Bra, för du börjar nu. Kom ihåg, du tar dina order ifrån Chefen." Med det sagt beger hon sig mot dörren, kliver ut ur rummet och stänger dörren efter sig. Jag sitter ensam i ett stort rum med endast en dator och inga uppgifter. Ska jag bara vänta? Tystnaden lägger sig över rummet och jag lutar mig tillbaka i stolen. Jag antar att detta inte var så pjåkigt.

Efter ett tag blev väntleken lite långtråkigt, jag satt förmodligen endast i en halvtimme och väntade, men det kändes som evigheter. Mot väggen till höger om mig ligger ett tjugotal böcker som pryder en bokhylla. Den når från golvet till taket och täcker halva väggen med sitt mörka trä. Jag ställer mig upp för att gå fram och välja ut en bok. Om jag ska sitta och vänta på mitt första uppdrag, kan jag lika gärna göra något vettigt under tiden. Mina ögon dras till en bok. Stolthet och fördom. Jag kan inte låta bli att fnissa, tanken av att en gammal, framgångsrik arbetsnarkoman förmodligen läst, och njutit av, denna bok lämnar ett litet leende på mina läppar.

"Va' gulligt." Orden hinner lämna mina läppar, när någon harklar sig bakom mig. Jag står som fastklistrad på min plats, blicken vänd rakt fram, med ansiktet vänt mot böckerna. Det där var jag verkligen inte beredd på. Det tar några sekunder, innan jag inser att det endast kan vara en person som står bakom mig just nu. Med det i åtanke ställer jag snabbt tillbaka boken och vänder mig om för att möta personen som anställt mig som sin högra hand. Jag fäster blicken på hans skor. Skinande rena finskor. Han harklar sig igen. Denna gång låter jag blicken vandra upp för att möta hans ögon. 

"Är det du som är Isabelle?" Han kliver fram och ställer sig någon meter ifrån mig. Jag öppnar munnen för att svara, men inget kommer ut. Ett par klarblåa ögon stirrar på mig, i väntan på ett svar. Hallå! Säg något! Jag viftar lite med händerna, i hopp om att det aktiverar min hjärna, eller något i den stilen. Tillslut lyckas jag skramla fram några ord.

"Det är jag det! Din nya assistent, trevligt att råkas. Jag är otroligt tacksam över att ha fått denna möjlighet." Han slänger en snabb blick, med ett höjt ögonbryn, på min utsträcka hand och tar sedan tag i den. "Trevligt." Min lilla hand drunknar i hans. Lukten av hans parfym når mina sinnen och det krävs mycket för att hålla mig på fötterna. God lukt är en av mina svagheter, om ni undrade. Efter en stund släpper han min hand och tecknar att jag ska följa efter honom. Vi kliver in på hans kontor och han stänger dörren bakom oss.

Ber om ursäkt för eventuella stav- eller grammatikfel, skrev detta vid midnatt på mobilen. Hoppas att ni gillar det hittills! Kommentera & dela gärna. 😊