Varför mig?

Part 1

Allt började en kall och snöig novemberkväll. Jag skulle gå till affären. Jag gick alldeles ensam på trottoaren. Plötsligt hörde jag ett skrik på hjälp, ett barnskrik. Det kom från den mörka gränden på andra sidan gatan. Jag ville inte gå dit, men jag ville inte lämna någon som behövde hjälp.

Vad skulle jag göra?

Jag bestämde mig för att gå dit. Ett val som jag senare kom att ångra. Jag kollade snabbt efter kommande bilar och sprang över gatan. Det var mörkt så jag såg inget. Jag smög närmare och skrek:

-"Hallå?"

Men jag fick inget svar. Plötsligt kände jag en stor hand på min mun. Jag försökte skrika, men inget kom ut. Jag försökte sparka på personen men lyckades inte. Efter ett tag så kände jag tygbiten på min mun, den luktade starkt.

"Åh nej!"

NÄSTA DAG

Jag vaknade av att mitt huvud bultade.

Vart var jag?

Sen kom allt tillbaka som en smäll i ansiktet. Skriket på hjälp, personen, handen.

Vad skulle jag göra?

Jag började observera min omgivning, jag visste inte vart jag var. Jag kände paniken bubbla upp i mig. Mina händer och fötter var fastbundna i en stol och jag hade en tygbit i munnen. Innan jag hann observera klart hörde jag en dörr öppnas och stängas. Mitt hjärta bankade snabbare och snabbare, andan fastnade i halsen några sekunder. Sen började jag tänka på allt hemskt som kunde hända. Det kändes som om mitt hjärta skulle banka sönder bröstkorgen. Jag väcktes från mitt hemska dagdrömmande när jag hörde dom tunga fotstegen komma närmare och närmare. Jag satt och väntade i vad som kändes som en evighet men nog bara var några sekunder. Jag trodde jag skulle svimma.

Sen såg jag honom.

Det kändes som att tiden stannade, det enda jag kunde höra var mitt bultande hjärta och mina snabba andetag.

Det sista jag hann tänka innan allt blev svart var:

"Varför mig?"