Hålet i skogen

Flykten

Elliot tog min hand och hjälpte mig att resa mig upp. Vi gick bort till dörren, innan vi gick vidare vände han sig om och höll ett finger på munnen. Vi gick knäpptysta ned för trappan. Han signalerade till mig att jag skulle stanna. Jag löd honom, Elliot gick iväg bort mot det som jag trodde var vardagsrummet. Man hörde tydliga snarkningar där ifrån. Vad gjorde han där inne? Efter någon minut kom han tillbaka.

-Vad gjorde du? frågade jag så tyst att en nål som trillar till golvet hade hörts tydligare.

-Jag lämnade nyckeln, sa han. Jag nickade och vi gick sakta mot ytter dörren. Man kände sig lite som James Bond fast inte alls. Dörrenn gnisslade när vi öppnade den och snarkningarna upphörde. Vi hörde tunga steg sättas mot golvet och någon gick mot hallen. Vi hann gå ut utanför dörren och stänga igen den innan stegen hunnit lämna det rum de var i. Vi stod blickstilla tryckta mot väggen och väntade. Vi väntade så länge tills vi hade hört någon rycka i handtaget till rummet de trodde jag var i och gått och lagt sig igen. Då släppte Elliot väggen och började gå bort från huset. Jag följde efter honom och när vi var ca. 100 meter ifrån huset så började vi springa. Vi sprang så fort benen bar. Jag ville inte att mitt liv skulle sluta som slav i ett gangster hem i London. Jag ville hem, jag ville hem till mamma och pappa. Så jag sprang efter Elliot i kanske en kvart. Vi hade sprang över åkrar och in i skogar, över grusvägar och över gårdar. Mitt i skogen stannade Elliot framför en koja.

-Här kan vi sova natten ut, sa Elliot flåsande. Kojan var ganska stor och var gjord av granris och trädstammar. Elliot gick in i kojan och jag följde efter.

När vi hade lagt oss tillrätta frågade jag honom en massa saker,

-Hur visste du att jag var där? frågade jag.

-Jag såg bilen köra iväg bort mot ödehuset, det har varit flera tjuvar som har haft sitt stöldgods där så jag trodde bara att jag kanske skulle kunna ta några saker, men så hittade jag dig och förstad att de inte var tjuvar utan kiddnappare, sa han.

-Hur tog du dig in? frågade jag.

-Dörren var olåst,sa han.

-Varför ville du hjälpa mig? Du ser ut att ha det ganska svårt själv, sa jag. Jag såg hur tårar trillade ner för hans kinder och han snörvlade till.

-Oj, förlåt, sa jag.

-Det är lungt. Mina föräldrar lämnade mig en dag här i skogen och har inte kommit tillbaka sedan dess, sa han.

-Förlåt mig, jag visste inte, sa jag. Det var tyst en stund till.

-Om du hjälper mig att komma hem så ska jag fråga mina föräldrar om du kan stanna hos oss, sa jag. Elliot kollade upp på mig, ett leende spred sig över hans ansikte.

-Är det sant? frågade han.

-Klart det är, sa jag och skrattade till.

-Tack, tack, tack, tack! sa han och kramade om mig hårt.

-Får jag kalla dig för min syster? frågade han.

-Ja det får du, jag har inget syskon iallafall, sa jag med ett leende på läpparna. Vi la oss tillrätta och somnade på tre röda sekunder.