Hålet i skogen

En lortig unge

Jag vaknade på golvet alldeles blåslagen. Jag hade fruktansvärt ont i huvudet och jag frös. Hur länge hade jag legat där? Jag kollade mot fönstret, det var bäckmörkt ute. Jag tog mig upp på benen med vissa svårigheter. Mina händer var fortfarande bundna och min mun var alldeles spänd, Frans hade knutit åt väldigt hårt och jag märkte att jag hade blod i håret. Antagligen från munnen. När jag var nästan framme vid dörren hörde jag snabba tassande steg i trappan. Jag småsprang tillbaka till platsen jag legat på och la mig ner på marken. Jag ville inte att Frans skulle upptäcka att jag var vaken. Men vem var vaken mitt i natten liksom? Precis när jag slöt ögonen hördes ett "klick" och dörren gled sakta upp. Jag fortsatte blunda. Jag hörde lätta små steg närma mig. Det kunnde inte vara någon av killarna. Jag öppnade försiktigt ögonlocket. Jag såg barfota barnfötter framför mig. Jag kollade upp och såg en pojke i åttaårsåldern. Han hade mörkbrunt hår och klarblå ögon, precis som vattnet vid stranden på Kanarieöarna där vi var på semester med familjen för tre år sedan. Han var lortig från topp till tå, han hade ett par sönderslitna jeans som gick till knäna och en uppknäppt skjorta som någon gång varit vit. I handen höll han en nalle som bara hade en arm och två ben kvar. Jag var påväg att öppna min mun för att fråga vem han var(inte för att jag hade kunnat göra det) innan han sa:

-Shh! Vänd dig om. Efter att ha tvekat en liten stund rullade jag runt på mage och han knöt upp händerna och munkaveln. Det var en befrielse. Men jag förstod fortfarande inte vem han var. Är han också en unge som de tagit men som kommit loss och som nu vill hjälpa mig?

-Vem är du? frågade jag försiktigt i en viskning.

-Jag heter Elliot, sa Elliot tyst.

-Jag heter Sara, sa jag tillbaka. Det var tyst i några sekunder. Sedan sträckte han fram min hand och sa: Nu flyr vi!