Tied Love ➸ Harry Styles (sv) ✔

Kapitel 19

"...I...um." Jag höjde ena ögonbrynet emot min bror, som stod och tittade ner i golvet.

"Well?" undrade jag, hoppades få en fortsättning.

"I....well, we used to be friends. And then..." Oscar suckade högljutt "...Harry can you please explain instead of just sitting there?" Jag vände mig om emot Harry, som skakade på huvudet.

"I want you to tell her," Oscar skjöt Harry en ännu otrevligare blick, och jag suckade.

"Just tell me."

"I used to be friends with them, but then I didn't want to because they, mostly Toby, started to be very rude, so I simply just stopped being friends with them, and they kidnapped you for a unknown reason." Han tittade inte en enda gång på mig när han yttrade orden, han bara stirrade kallt på Harry.

"Unknown reason? Oscar, they said to you that if you leave, then the would kidnap her."

"Wich side are you on?" fräste Oscar.

"Yours, but you don't have to act so innocent about this whole thing." Harry vände sig om emot mig. "Oscar didn't really think they'd kidnap you, so he just rolled his eyes and left. Toby were so angry, and decided to kidnap you." Harry sa det som om det vore den enklaste saken,

"So you knew about that they would kidnap me?" frågade jag och vände mig emot Oscar som suckade.

"I didn't think they would actually do it."

"And you, Harry, did you know that they would kidnap me, but didn't do anything?" vände jag mig emot Harry, som rynkade på pannan.

"I didn't think he would do it either, but next thing I know, we sit in a van sneaking on you walking from a house. It wasn't like it was my idea." Jag suckade.

"I need to leave." mumlade jag, tänkte precis kliva ut ur köket när en hand greppade tag om min handled.

"Wait, what where? Don't leave."

"Harry, I will just go real quick, I'll be back soon." Jag behöver verkligen någon att prata med, och Harry eller Oscar var inte direkt det bästa valet, likaså min mamma eller pappa.

"Okay, but...you'll be back?" Jag nickade

"Yeah." Utan att säga något annat så gick jag snabbt till hallen, satte på mig mina skor och gick ut.

***

Tre timmar senare, satt jag i huset som tillhörde min bästa vän.

Emelie hade öppnat dörren, och hon hade slagit handen för munnen och bara gråtit och gråtit. Sedan hade hon ropat på sin mamma, som också hade gråtit.

Tårar hade flugit åt alla håll, och det var svårt att urskilja vems tårar som tillhörde till vem.

Emilies mamma är som en extra mamma för mig, och min mamma var som en extra mamma för Emelie. Nu, så hade jag och Emelie slagit oss ner i hennes rum, och hennes mamma hade bakat en massa godsaker, som för att fira.

"Okey, can you tell me know who kidnapped you?" Jag nickade,

"I'll take the short story. I was walking home from you, and three guys throwed me in a car, I've been in this scary cellar, until..." Jag log av minnet när Harry tillät mig att sova hos honom, och i extra rummet

"Until...?" Försökte Emelie få mig att fortsätta

"Okey, so, there was two not very nice boys, and then this...very, very, nice boy. He always brought me food, and he let me sleep in other places that wasn't that scary, and...yeah...he is really nice" Hon höjde ena ögonbrynet

"But he kidnapped you"

"The others kinda made him do it...this boy helped me escape from there, and...well, he is now in my house with my brother and I haven't gold anyone that he was the one who did that, except Oscar who knew that..." slutet av meningen gick väldigt fort och jag rullade in läpparna och tittade försiktigt på Emelie, som bara stirrade på mig

"I have to meet him!" Jag tittade med en rynkad panna på min vän som plötsligt log stort

"So you aren't mad, or like, think it's crazy?"

"He seems nice, but how will you tell you mom and dad?" Jag suckade tungt

"I don't know, how do you solve your problems?" Hon dyckte slappt på axlarna

"I google them"

"Well, I don't think there is people on the internet that has the same problem as me, and I can't ask 'Hi, my boyfriend kidnapped me, how will i tell my parents?' on a website, that would be kind of crazy. " Hon log svagt och gav mig en stöttande hand på axeln

"We'll figure it out"