"Drömmer jag?" Skrek jag mellan tårarna. Jag begravde ansiktet i händerna och lät tårarna rinna.
Jag bara pekade på honom och grät, han tittade oförstående på mig som fast klistrad i marken.
"Snälla det får inte vara en dröm" grät jag.
Jag försökte ställa mig upp för att springa fram till honom, men benen bara vek sig under mig.
"Stephanie?" Frågade han försiktigt.
"Du.. Jag.. Snälla Felix säg att det är du" grät jag. Tårarna bara rann. Jag satte händerna i backen och reste mig upp. Jag tog skakiga steg mot honom. Hans armar stod öppna för att jag skulle omsluta dom.
Jag kastade mig i hans armar och grät högt mot hans bröst. Jag kunde inte uttrycka mig för allt jag gjorde var att gråta.
Tårarna var så blandade, det var lycka, det var sorg, det var två känslor som var samma sak som vinter och sommar. Raka motsatserna.
**
Jag vet inte hur länge jag bara stått där och gråtit men det var mer än bara några minuter. Tiden spelade ingen roll för i hans armar var enda stället jag var glad. Men nu satt vi på en bänk med fingrarna ihop flätade.
Han lämnade små pussar på min händer medan jag försökte lugna mig.
"Är du okej?" Viskade han.
Jag skrattade nervöst och nickade. "Mer än okej" log jag. För jag var verkligen okej.
"Stephanie, eller får jag säga Steph?" Frågade han nervöst.
"Klart du får säga Steph?" Skrattade jag. Min nervositet släppte men Felix satt fortfarande på spänn.
"Jag typ... Eller asså.. Nej" han släppte mina händer och tittade ner mot marken.
"Vadå?" Frågade jag och försökte möta Felix blick.
"Jag trodde du glömt mig?" Sa han försiktigt.
"T-titta på mig" han lyssande och tittade upp mot mig. Jag såg tårarna han försökt dölja som rann ner för hans kinder. Men han vände snabbt blicken igen. Jag tittade på hans läppar som han nervöst bet i, dom läpparna ville jag ha tryckta mot mina, och det hade jag velat så länge.
"Felix, kyss mig" sa jag bestämt. Osäkert tittade han mot mig och lutade sig närmre mig. Men han stannade upp och tittade ännu mer osäkert och djupt in i mina glansiga ögon. Vi var bara millimetrar i mellan varandra så hans läppar borstade lätt över mina. Jag stängde mellan rummet mellan våra osäkra läppar och pressade dom hårt mot varandra. Ett flin spreds på hans läppar när hans tunga slickade försiktigt på mina under läpp. Hans varma tunga sökte sig runt i min mun.
Plötsligt fick jag en stöt igenom ryggraden, men den kändes bra, det kändes som att jag fick vingar. Min lycka tog mig på benen igen. Jag satte mina händer bakom hans nacke för att pressa våran passionerade kyss närmre. Jag flyttade försiktigt upp händerna dom skrapa kindbenen. Några tårar rann från hans ögon så jag slog upp mina egna. Sen öppnade jag upp mellanrummet mellan våra läppar.
"Felix?"
"Ja?"
"Varför är du här egentligen?" Snyftade jag lätt. Inom mig så sa en röst att han inte var här för mig.
"Jag ska träffa någon" kom nästan som en viskning ut mellan hans läppar. Jag svalde hårt för att behålla lugnet.
"J-jag borde gå" sa jag lågt och torkade undan tårarna. Hastigt klev jag upp från den kalla bänken och gick över den tomma perrongen med tårar som rann värre än innan.
"Men Steph!" Ropade han och gjorde en hög suck.
"HELVETE" röt han bakom mig och sparkade till sin väska. Jag kunde inte låta bli att lämna ifrån mig högljudda snyft för att dra till mig hans uppmärksamhet.
En sista gång vände jag blicken. Men han suddades snabbt ur mitt synfält när jag fortsatte röra mig framåt.
Fan också.
_______________________
Jag lever men har mycket nu när nationella proven är om två veckor. Förlåt.
YOU ARE READING
Everything I didn't say ~ f.s
Random"Aldrig igen" Det är de hon minns för allt har förändrats sen den natten för ett år sedan. (Uppföljare till boken "i'm not your way to happiness ~ f.s" så läs gärna den först)
