jag vill skriva såndär fin poesi. Hänga upp mig på varje stavelse till allt känns perfekt. beskriva en känsla i 3000 ord, använda så många synonymer att man får huvudvärk. vill blanda bort mig själv bland bokstäverna och samtidigt gå till botten med vad som gick fel. när livet slog slint. när jag tappade det helt. visst jag är en stjärna nu. Vissa hade nog till och med kallat mig mer. men kan jag lyckas få fram de rätta orden ur min mentalt störda hjärna för att få er att förstå att jag förlorat fotfästet. jag svävar uppe bland molnen samtidigt som min kropp gör allt den kan för att påminna mig om att jag lever.
det håller ju bara inte.