"jag vill vara tillsammans med dig", sa han.
"jag kan inte. Du förstår inte"
"förstår inte vad?".
"att jag är rädd"
"för honom?", hon såg hur ilskan började växa inom honom, "tror du att jag är rädd för honom, tror du att jag inte kan beskydda dig?"
"Nej inte för honom, snälla prata inte så högt"
"För de tramsiga typerna som ni umgås med? Bryr du dig verkligen om vad de tycker?"
"Sluta! Inte för dem"
"Men vad är du då rädd för?"
"jag är rädd för dig"
Han kämpade för att förstå. "men jag skulle aldrig..."
"jag är rädd för det jag känner för dig. jag är rädd för att älska någon så mycket." Rösten skar sig. "jag älskar honom också, men inte på samma sätt. jag både tycker om honom och tycker illa om honom, men för det mesta kommer vi ganska bra överens. Jag har gjort den anpassning och de kompromisser som krävs och jag vet att jag kan leva såhär. Förstår du? Jag vet att jag kan leva resten av mitt liv såhär och det skulle inte vara alltför dåligt."
"Och med mig?"
Hon dröjde så länge med svaret att han nästan trodde att han behövde upprepa frågan. "Om jag tillåter mig att älska dig, skulle det förgöra mig. Allt skulle handla om dig. Jag skulle leva i ständig rädsla för att du skulle ändra dig. Och om du gjorde det skulle jag dö"
