längst ner i min byrålåda, under någon gammal dagbok, instoppad i ett par glittriga strumpbyxor, ligger det en lapp.med slarviga, nästan oläsliga bokstäver som tillsammans bildar ord. Med åren har den hunnit bli skrynklig, nästan trasig (av alla tårarna och kanske det ferbrila stirrandet), men jag kan inte slänga den. jag kan aldrig slänga den
hejdå min kära vän. du har inte gjort något fel. tvärtom är det du som gjort att jag stannat längre än beräknat. godnatt min vän. du kommer föralltid vara min
hur hade hon tänkt sig att jag skulle fortsätta leva. med bara en lapp som hon i hast slängt ihop innan hon bestämde sig för att livet inte var något att ha. plötsligt var hon död. till min förvåning stannade inte tiden samtidigt som hennes hjärta. folk gick till skolan, till jobbet, gick ut och åt, matade fåglarna med gammalt bröd, oroade sig för prov, sjöng i bilar för öppna fönster. Dag efter dag bankade regnet med knytnävarna på mitt tak
– ett tecken på det fruktansvärda misstag gud hade begått.
Varje morgon när jag vaknade lyssnade jag på det ändlösa strilandet. såg ut på eländet och kände mig lättad att solen iallafall hade vett nog att hålla sig borta.
