morgnar man inte glömmer. jag visste knappt att det var morgon, jag såg stockholm vakna samtidigt som mitt hjärta somnade. milt sagt såhär i efterhand. då: dog. men lite visste jag om morgondagen. helt ärligt ingenting. jag visste ingenting om allt som skulle bli mitt liv. allt jag visste var den överrösande smärtan som långsamt skälvde igenom min kropp. då fanns det ingen chans att jag skulle få färg igen. jag var nästan död. det verkade fullständigt omöjligt att väcka mig ur min dvala. och ville jag det ens?
