Olikheter repellerar ✔

6. Eileens syster

Det var Mateo som hade ropat. Eileen vände sig om mötte hans ögon medans hon tänkte på en ursäkt för att ännu komma undan. Merton satt och njöt av den mycket spända stämningen med ett grin på ansiktet och innan Eileen hann öppna munnen sa Merton:

- Jag mötte min bästa vän i bibblan så det är väl klart att man hälsar? blinkade han med ett öga.

Mateo kollade på Eileen igen för att hitta nåt ansiktsuttryck men hon undvek ögonkontakt och kollade rundor. Till slut fick hon nog.

- Mateo, inte för att vara taskig eller så, men varför följer du efter mig? frågade hon besviket. Något inuti henne ropade att Mateo skulle gå därifrån, som om han hade förstört starten på deras vänskap.

- Jag var bara orolig Leen och förresten hittade jag ett brev som förmodligen tillhör dig i vårat Common Room, svarade Mateo försiktigt.

I samma sekund frös Eileen till is. Nej, nej, nej! Hade Mateo läst brevet som fick Eileen att komma ihåg det varje gång? Han visste om Heyliés död, men ingen hade fått läsa brevet från hennes mamma. Hon skämdes över tanken att hennes syster hade blivit mördad av Death Eaters när deras familj i själva verket jobbade emot dem. Innan Mateo gick iväg lade han brevet framför Eileen på bordet och sekunden innan hon skulle nå den, slet Merton den ur händerna på henne.

- Hey! Låt den vara Forest! Privacy tack! skrek Eileen men Merton hade redan rusat ut ur biblioteket.

Ms. Redaz, bibliotekarien, gav henne en sträng blick under hennes rundformade glasögon när Eileen också satte fart efter honom. Känslorna rusade omkring i hennes huvud och hon fortsatte jaga Forest genom korridorerna, då elever stirrade på dem. Vissa visslade men Eileen fortsatte. Brevet var hennes enda mål just nu. En irriterande, arrogant människa som Merton hade ingen chans att få läsa brevet. Till slut var dom båda trötta då de saktade ner utanför sjön vid Whomping Willow, vilket var ett mycket stort, aggressivt träd utanför slottet.

- Forest, Lägg av! Jag varnar dig! skrek Eileen. Men flickan kunde inte hindra honom då Merton redan öppnat upp brevet och satt intensivt och läste, hans blick ändrades genom sekunderna från glad till sorgsen och full med skuld. Han kollade upp mot Eileen som stirrade tomt mot honom. Inte förens nu hade killen förstått varför brevet var så viktigt för henne. Eileen tyckte att en storm bröt ut i hennes huvud och rusade in mot slottet igen.

- Holmes, vänta! ropade Merton ångerfullt efter henne. Precis innan hon hann gå in genom den gigantiska porten tog Merton tag i hennes arm med ett hårt grepp.

- Kolla på mig Holmes, jag visste inte om din syster, sade Merton hjälplöst. Eileen som hade börjat snyfta mötte hans ögon. Mertons blick bad om förlåtelse.

De satte sig ner utanför porten på det kalla stengolvet medans Merton lade en tröstande arm över hennes axel. Efter en tyst stund började Eileen berätta.

- Alla förväntar sig att jag har glömt bort henne, men det går inte. Du fattar inte hur ont det gör att förlora någon som man varit så nära med! När hon gick bort och jag fick brevet av mamma, gick hela min värld under. Vi var bara elva år gamla och hade precis börjat på Hogwarts. Vilket äventyr, tänkte vi. Inget blev som vi hade tänkt! grät Eileen. Merton nickade förståelsefullt och bad henne berätta mer.

- När jag var liten kom mina föräldrar med en nyhet. De hade adopterat en liten flicka, i samma ålder som mig och likaså mig hade hon magiska förmågor. Vacker var hon, med sitt röda hår likt eld och hennes vackra havsblå ögon. Vi var så olika men ändå lika. Min värld fylldes med blommor, konst och färger när hon steg in. Nu är hon borta. Det har gått fem år, berättade Eileen hest.

- Jag vet inte hur det känns att förlora någon Holmes, men livet är en dans på eld ibland. Förresten borde vi gå in nu, det börjar bli mörkt, sa Merton ömt.

Båda reste sig sakta upp och Eileen hade inte tänkt på det, men deras händer hade korsats och de gick in genom porten, hand i hand till The Great Hall.