Olikheter repellerar ✔

10. Olikheter Repellerar 2

Devon hade tjatat om matchen i flera veckor och dagen hade anlänt. Ifall han lyckades med att imponera på deras Head of House hade han möjligheten att bli lagkapten. Han hoppade upp och ner framför Eileen och var så nervös att händerna på honom skakade.

- Hjärtat lugna dig, allt kommer att går bra, sa Eileen och kramade om sin yngre bror för att lugna ner honom. Tillsammans satte de fart mot deras Quidditch Stadium där det var fullpackat med ivriga elever som väntade på den nervkittlande matchen att börja.

Vädret var kallt, spänt och fuktigt. Snön väntade på att falla ner mot marken och matchen tog plats. Ännu en gång mötte Ravenclaw Slytherin och då och då fick Eileen syn på Merton som desperat försökte dölja att han kikade mot hennes håll. Först gick det dåligt för Ravenclaw eftersom Merton hade gjort flera mål i början än han någonsin gjort förut. Seekern från båda lagen kollade desperat efter The Golden Snitch men ingen hade fått syn på den glänsande, fjäderlätta bollen ännu och det gick ännu sämre för Ravenclaw när Mateo föll omkull och skadade armen. Matchen var tvungen att fortsättas. Mitt i allt började Merton "råka" passa bollen fel och den hamnade hos Devon. Han gjorde mål och publiken jublade högre än någonsin. Nu när han hade gjort ett mål fylldes hopp inom honom och att deras Head of House verkade ganska imponerad. Mål efter mål, till slut stod det lika mellan dem två lagen. I sista sekund hann Devon göra ett imponerande mål och matchen var avslutad efter att Precious hade fångat The Golden Snitch.

Eileen misstänkte att Merton inte hade "råkat" passa Devon bollen med tanke på att Devon tackade honom efter matchen. Deras head of house hade lovat ett snack med Devon och han var gladare än någonsin. Eileen log och drog sig vidare mot slottet när mörkret hade börjat falla men då krockade hon in i någon. Hon hann inte se vem det var då han låg över henne och deras ansikten var närmare än någonsin. Fräknar. Bruna vackra ögon. Det var Merton. Snabbt gled hon undan och ställde sig upp, drog iväg utan att säga ett ord. Hon hörde Merton kalla efter henne men hon bara fortsatte. Tanken på honom och Belvina Black gjorde henne galen. Varför brydde hon sig ens? Han var en Forest och hon var en Holmes, tänkte hon.

Eileen och Mateo var ute på sin vanliga kvällspromenad på fredagskvällar. Det hade blivit en tradition mellan de under senaste tiden. Där snackade de om allting, från vänner, livet, döden, skolan, stjärnor, litteratur, problem. Det var deras lugna ställe.

- Leen, jag måste fråga dig en grej, det är seriöst så lova att du svarar ärligt? började Mateo. Hans vackra ljusbruna hår lyste i månens sken.

- Du kan lita på att jag gör det Teo, svarade Eileen ljuvt.

- På senaste tiden har jag haft misstankar. Det känns som om..som om du gillar mig ibland, men ibland är du borta och flyter bland dina tankar. Vissa dagar kramar du mig hårt och ler mot mig som aldrig förr, andra dagar ignorerar du mig och är allmänt kall. Är det något du vill förtydliga? frågade Mateo ledsamt.

- Teo, jag har aldrig känt mig mer hemma än i dina armar och jag älskar dig otroligt mycket. Du är som en familj för mig. Men tyvärr tror jag att du fått för dig något mer. Jag tycker och dig med hela mitt hjärta, men inte på det sättet. Förstår du? sa Eileen lugnt.

- Tack Leen, nu har jag iallafall får reda på det och behöver inte oroa mig mer. Förresten så måste jag fråga dig en annan grej. Det är en speciell person jag börjat hmm...tycka om. Vi jobbar tillsammans under potionslektionerna och när vi skrattar ihop känns det som om tiden stannar, berättade Mateo.

- Va? Du skojar! Vänta vänta vem jobbar du med under potionslektionerna nu igen? Låt mig gissa låt mig gissa? Divine Warfor och Cade Lestrange? Jag visste inte att Divine var din typ, skrattade Eileen. Mateo kollade nervöst på Eileen.

- Det är inte Divine, Leen, sa han nervöst.

- Åh. Är det ..Cade? frågade Eileen försiktigt. Mateo nickade en aning och kinderna blev blossande röda. Eileen kramade om honom hårt och viskade jag är stolt över dig. Just i sekunden fick hon syn på en skugga lite längre fram. En lång, brunett och muskulös kille. Merton. Eileen backade sakta ur kramen och kollade mot hans håll men han hade redan försvunnit bland de mörka träden...