Olikheter repellerar ✔

4. Skrattattacker och Dungbombs

Det var en mysig, kall fredag i början av november. Utanför kunde man känna av kylan och den varma brasan i Ravenclaw Common Room var extra skön att sitta nära idag. Brasan knastrade och Eileen satt ensam och läste ett gammalt brev från hennes mamma. Alla minnen rusade fram och hon blev tårögd.

Kära Eileen,

Jag har en mycket dålig nyhet. Vi är alla otroligt ledsna, men vår ängel försvann för evigt idag. Det var Death Eaters. Snälla ta hand om dig och skada inte dig, hon hade inte velat det. Ta hand om Devon. Vi ses snart.

Massor av kramar, Mamma.

Snabbt vek hon igen pappret och stoppade tillbaka det i det kuvert hennes uggla, Elery hade levererat åt henne. Hon kollade runt omkring sig för att se efter spår av sällskap, men rummet var tomt. På taket sken tusentals stjärnor och det var en av hennes favorita grejer i deras Common Room. Eileen torkade sina tårar och reste sig för att gå ner och äta frukost som alla andra. Nere i The Great Hall satte hon sig vid resten av Ravenclaws inklusive Mateo. Hans ljusbruna hår stod åt alla håll och ögonen som var gula som smörblommor var extremt trötta. De började småprata om gårdagens match och deras lektioner för idag medans de åt i lugn takt. I någon sekund kände Eileen någon som iakttog henne och då hon vände sig mötte hon ingen annan utan själva Merton Forests ögon. Konstigt, tänkte hon.

På Charms lektionen var Eileen hjälpsam och hjälpte en Hufflepuff att lära sig en Blackboard Writing Charm och när en annan Ravenclaw lärde sig, komplimenterade hon glatt. Lektionerna flöt på och allt var bra tills Professor Slughorn dök upp. Eileen, som verkligen inte tyckte om honom, försökte fly innan han fick syn på henne, men precis då hörde hon en röst.

- Aah, Holmes. Du har väl inte glömt kvarsittningen tillsammans med Merton Forest ikväll va? Ni ska vara hos Madame Lioré klockan sex, sa Professorn.

Eileen vände sig om och nickade med ett påträngt leende innan hon lämnade lektionen med Precious. Avril stannade kvar för att fråga honom om deras läxa. Tjejernas lektioner var klara för dagen och efter att de hade ätit sig mätta gick alla tre sina egna vägar. Precious tränade Quidditch, Avril gick till deras Common Room och Eileen gick till sitt hemliga ställe i biblioteket. Hon läste böcker en stund för att fördriva tiden, men en tragisk romantiksaga var verkligen inget hon var intresserad av i tillfället. Istället började hon teckna koncentrerat och sakta men säkert fylldes pappret med ett ansikte som var ganska bekant.

-Har jag fått en hemlig beundrare? viskade någon i hennes öra. Eileen drog en bit hår bakom örat och vände sig sakta om. En lång, brunögd kille med brunt hår i en slarvig snedbena stod lutad över hennes axel och mötte hennes ögon. Han stod så nära henne att Eileen fick syn på hans gömda fräknar. Ögonfransarna var långa och vackra och läpparna formade i ett svagt leende. Eileen backade snabbt men bordet hindrade henne från att komma längre bort än två centimeter.

- Jag ritade inte dig Forest, sa Eileen känslokallt.

- Jaså? Då antar jag att det var Mateo? Har faktiskt hört vissa rykten om er på sistonde, svarade Merton sarkastiskt.

- Som va- Oh skit också! sa Eileen innan hon hastigt började plocka ihop sina grejer.

- Vart ska du? frågade Merton undrande.

- Vi har ju kvarsittning om typ 30 sekunder, så bäst att du skyndar dig! svarade Eileen och satte fart mot utgången.

Båda satte fart mot andra sidan slottet där kvarsittningen med Madam Lioré hölls. Madam Lioré var en mycket sömnig, ganska bred kvinna. Hennes kärlek för juveler kunde inte jämföras med något annat. Hennes ljusbruna hår var oftast extremt oljigt och hennes läppar lyste med ett rött läppstift då hon varit en Gryffindor en gång i tiden. Framme i salen satt hon på sin stol vid katedern och läste noga genom något viktigt papper. Hon höjde huvudet när hon hörde deras steg och tryckte tillbaks sina runda glasögon.

- Nå? Är det inte Forest och Holmes? Vilket sammanträffande att ni båda hamnade i kvarsittningen tillsammans. Hör upp nu barn, jag vill inte ha högljudda bråk hos mig ok? Sitt lugnt någonstans och börja jobba, sa Madam Lioré.

Eileen och Merton kollade på varandra med en blick som tydde "vad i hela friden". De satte sig ner så långt bort från varandra som de kunde på likadana bruna trästolar. Både Eileen och Merton började repetera deras Potions läxa som de hade glömt att göra och efter ett tag började hela grejen bli ganska uttråkande. Merton blev rastlös och trummade smått med händerna, Eileen började teckna igen. Till slut hördes det högljudda snarkningar, som kom från Madam Lioré som hade fallit i en djup sömn och dreglade till och med. Merton fnissade smått och när Eileen fick syn på henne började hon nästan garva men höll händerna för munnen för att tysta ljudet.

Ett skrapande hördes när Merton reste sig från sin stol och tog fram en slags brun boll från under bordet. Det tog inte så långt tid innan Eileen märkte vad det var, en Dungbomb. Exploderade en sådan, så var det kört för alla då en mycket stinkande lukt skulle ta över. Sakta och försiktigt gick Merton fram till Madam Loiré och lade bomben precis bredvid hennes fötter under katedern och sekunder efter började hon vakna.

- Madam, jag tror att du är lite gasig i magen, sa Eileen och försökte hålla sig för skratt.

- Myycket gasig Madam, fyllde Merton i.

Merton och Eileen insåg att de var körda och i ögonblicket sprang båda ut ur klassrummet skrattandes och föll ihop tillslut då de var andfådda...