-Nå är du villig att sammarbeta med oss? Hanna röst är hård men jag för söker nu bara tänka bort smärtan från varje fjäder som lämnar mig. Har inga idéer det är helt tom, vad ska jag göra? Utan att tänka hör jag mig själv säga:
- Visst så länge ni låter Robin vara.
-Överens? Hanns hand sträcks mot mig. Men av rädsla och tvivel tar jag inte tag i den. Jag känner hur smärtan har försvunnit en del och märker hur han har slutat plocka min fjädrar.
- Här! Ta på dig det. Säger Frank och slänger en ljusblå långklänning i ansiktet på mig. Den va otrolig vacker men jag kunde inte direkt fokusera på det nu.
-Hade min mot den här? Frågar jag med darrande röst.
-Hmm låt mig tänka..JA och vi har inte tvättat den sen hon använde den. Ett mörkt skratt kom från hand mun som gjorde saken bara ännu värre. Jag drar in lukten från klänningen som är mest unket men en liten doft av Nejlikor kunde jag känna.
- Ta på dig den nu! Skriker han. De går upp för den gamla trappan och låser dörren efter sig jag hör röster ovanifrån men jag kan inte höra vad det säger. Jag tar på mig klänningen och reser mig försiktigt upp och beskådar mig själv i den halv trasiga spegeln.
- Mamma! Vad ska jag gör! Min ben sviker mig och jag ramlar i en hög på det smutsiga golvet, tårarna rinner ner från mina kinder som rena rama Niagarafallen. Vad ska jag göra?!
* * *
Med hårda grepp drar någon upp min på fötter och puttar mig ut genom en hemlig bakdörr som jag inte hade märkt av. Vi går en stund tills vi kommer fram vid några gamla raviner.
-Var är vi? Frågar jag.
- Vi är bland gamla raviner av ett gammalt kloster typ, vid namnet änglarnas kloster och nu ska du öppna denna låda. Säger han och ger mig en vit låda med en ängel på.
-Men om jag inte vill? Säger jag emot.
-Då kommer det vara konsekvenser, så du har inte så mycket val. Han sneglar på mig, jag sätter två fingrar vid det blodiga såret på bröstet. Jag rycket till av mina fingrars beröring.
- Inget mer? Jag ska bara öppna lådan.
- Ja nästan du ska läsa det som står på locken innan du öppnar den.
- Okej. Även om jag inte ville så hade jag inte så mycket vall, mina Idéer var slut, mina vingar har ingen kraft och dom har vapen plus att det är tio på plats och jag är en.
- Såja duktig flicka läs nu, hörs en äldre mans röst lite längre bak.
Jag harklar mig lätt innan jag säger dom ingraverad orden på locket.
" Änglar vakar över detta, spring aldrig snabbare en vad fin skyddsängel kan flyga. Och vi alla är änglar med en ensam vinge men endast när vi omfamnar varandra kan vi flyga." Min röst darrar mer än någonsin nu, samt mina ben och armar skakar.
- Så öppna den nu, ropar en av männen som står med förundrade ögon mot mig. Jag grabbade tagg av sidorna på locket, men innan jag lyfte på det tittar jag upp mot himmelen och skriker " Änglar finns, du är aldrig ensam!"
