Jag sluter ögonen hårt för att slippa se när jag väl skulle slå i vattnet, inte ett ljud kom från mig av chock antar jag men det skulle ändå inte hindra mig från att falla. Plötsligt känner jag något runt min midja och en röst som viskar,
-Jag har dig, öpnna ögonen.
Sagta öppnar jag ögonen och får se hur hela kusten sträcker sig till horisåntent och till andra sidan.
-Wooho! Jag lever! Jublar jag av försusning, jag hör hur hon skrattar lätt åt mig. Vi flyger runt ett tag innan hon ställer ner mig på klippan igen.
-Woow det var otroligt.
-Sa ju det.
-Om jag bara kunde få ett foto på det här, jag suckar lätt och tittar ut över havet.
-Vad är ett foto? Frågar hon förskynt.
-Va vet du i inte vad ett foto är? Säger jag förvånat och som ett svar skakar hon bara på huvudet.
-Okej det finns en maskin som kan fånga allt man riktar det på till pappersform typ. Eller vänta jag ska ha ett foto på mig och min pappa här någonstans, jag rotar för fult i mina fickor men inget.
-Har du tappat det?
-Ja jag tror det tyvär, typiskt.
* * * * * * * * * *
Lernnarts perspektiv
-Lelle! Hör jag en bit bort jag springer mot Frank som är bakom nästa krök.
-Vad är det har du hittat henne!
-Nä tyvär men något intresant titta, han ger mig en pappersbit
-Papper?
-Vänd på det, säger han.
-Vad i, det är ju Robins foto på oss när han var liten, vad gör den här?
-Vi kanske har miss förstort din son eller så är den han som har missförstort dina regler.
-Jasså då går jag hem och väntar tills han kommer hem och när han väl gör det hoppas jag att han har en bra ursäkt. Trumpet vänder jag på klacken och börjar gå tillbaka till byn.
Robins perspektiv
Efter att bara får sitta hon lyssna på Isadora och hennes histrorier gör mig varm inombords.
-Varför tittar då så konstigt på mig? Frågar hon tillslut.
-Vadå? Vad menar du?
-Du tittar på mig så underligt.
plötsligt hör vi en smäll som ekar mellan träden och ljudet sprider sig fram till hos.
-Det är dom! Jag måste gå men tack för allt Robin.
-Vänta kan jag få träffa dig någon mer? Frågar jag hastigt.
-Jag vet inte, det är farligt.
-Men den risken tar jag.
-Om jag skadas?
-Nej självklart inte, jag skulle aldrig låta något hända dig. Vi hör hur det braslar i träden samt buskarna.
-Jag måste gå nu men farväl, sagta börjar hon lyfta från marken men då tar jag tag i hennes arm och drar ner henne till min nivå. Jag tittar med mina bruna ögon in i hennes blå innan jag sträcker på halsen och träffar hennes läppar. Efter en stund besvarar hon lätt innan hon sliter sig undan och flyger över kanten.
-Aha, hör jag bakom mig.
-Frank!
-Robin! Så vad får dig att våga ut i skogen på egen hand?
-Snälla säg inget till min far, inget har hänt och jag ville bara titta på utsikten.
-Säg sanningen Robin, du tvekar ju.
-Det gör jag inte!
-Jo! Sanningen Robin, sanningen!
