Jag vaknat av ett ljus som kommer från dörröppningen, min far har öppnat källardörren nu. Försiktigt går jag upp för trappan så jag kommer upp i halen. När jag kommer upp hör jag hur någon gråter i köket, Det är mamma, jag gå fram till henne och hukar mig framför henne medan jag tar hennes hand och smeker den.
-Var är far? Frågar jag henne.
-Han..han gick ut..ut för att fånga,,ga henne, säger hon. Hennes röst är svag men jag ger henne en kopp te innen jag springer ut innan det är försent.
* * *
-Far! Ropar jag i skogen men det ända som hörs är min egna röst som ekar mellan träden. Jag fortsätter springa mot klippan. Jag nöjer mig fram för att hämta andan, när jag kommer fram finns inget förutom ett stort hav framför mig. Jag börjar gå tillbaka in i skogen för att fortsätta letta. Men när jag väl kommer fram vid en glänta hör jag något bakom mig. Med ett ryck vrider jag mig fram och tillbaka men jag ser bara mörker från trädens stora kronor som sträcker sig ut över hela skogen.
-Isadora är det du, säger jag. Plötsligt ser jag en männsklig skugga som träder fram från mörkret. Jag små springer fram till henne och slår mina armar runt henne.
-Varför är du här? Säger hon och tittar förundransvärt på mig. Jag losar mitt hårda grepp och backar några steg.
-Jo jag kom för att varna dig min far har en plan för att fånga dig och dom är här i skogen nu.
-Va..oj okej jag måste...måste göma mig, hon vrider på huvudet oavbrutet tills jag lägger mina händer på hennes kinder för att hon skulle stana.
-Hahaha, ett mörkt skratt hörs mellan träden. Tillsist kommer det först bara en skugga sen kommer en till och en till. Jag ställer mig fram för Isadora för att skydda henne.
-Ur väg son, hör jag en röst säga innan han kommer fram från mörkret.
-Ni skulle bara våga röra henne, skriker jag och blänger surt i deras ögon.
-Jag är förvånad Robin samt ja hur ska man säga det, jo besviken. Men bra jobbar du lädde oss till henne efter alla dessa år.
-Hur kunde du Robin, jag känner en knytnäve dunkar in i min rygg.
-Jag viste inte jag lovar.
-Nä det är sant men aja kom med oss kära du så kommer ingen att skadas.
-Låt henne vara sa jag, skriker jag yttligare.
Plötsligt känner jag en vind pust och hennes vingar lyfter upp henne mot himmelen.
-Som du vill, båggar! Upp! Ropar han.
-Nej! jag kruffar en av hans män så han spil åker in i ett av träden.
-Flygg Isadora flygg, Skriker jag mot himmelen. Jag känner några armar som tar tag i mig och ddrar mig till min far.
Han slår mig i annsiktet
-Jag tar itu med dig snenare.
* * *
Han puttar mig fram genom skogen , mitt huvud var tomt jag vet inte vad jag skulle göra, allt är mitt fel.
-Jag hittade en svart fjäder hör jag från andra sidan, panniken börja stiga inom mig. Vi springer mot klippan där dom tror ska kunna finna henne. När vi väl kommer fram så ser jag henne längstut och tittar ut över vattnet.
-Isadora! skriker jag innan jag ser hur min fars pil flygger genom lyften och träffar henne i ryggen och hon faller ner till marken. Jag kämpar imot Franks grepp och springer fram till henne.
-Hur kunde du! Skriker jag jag går fram till mig far och börjar slå honom. Hur kunde du! Tårarna rinner ner från min kinder men jag slutar inte slå och skrika. Jag har aldrig agerat så här förut men det spelar igen roll. Jag ska hämnas Isadora om det är det sista jag gör.
* * *
Isadoras perspektiv
-Aj! Sluta!
-Håll käften, en hand flyger genom luften och slår till min kind så det svider.
En efter en ser jag hur mina fjädrar landar på golvet. Jag rycker till med vingarna och slår honom i ansiktet.
-Va still! Skriker han.
-Låt mig va! Jag känner hur en gråtklump börjar bildas i halsen, vad har jag gjort för att hamna här?
