Dra mig genom helvetet till himlen

kapitel tjugoåtta

Johanna

Under skoldagen är jag spänd, nervös och totalt okoncentrerad. Tim ska komma hem till mig ikväll och äta middag med min mamma och Jonte - utan att jag ens vet vad vi är för något. Det är en sak att ta hem sin pojkvän, men Tim är inte min pojkvän.

"Kan du sluta snurra pennan Johanna, jag kommer få spel om den fortsätter snurra i ögonvrån" säger Adrian och jag slutar. Jag visste inte ens om att jag snurrade den.

"Förlåt" säger jag och ser ner i matteboken.

"Varför är du nervös?" frågar han och jag möter hans blick. "Säg inte att det inte är något - jag känner dig" lägger han till och jag suckar.

"Jag... Eh, jag vet inte" säger jag och han suckar.

"Hörde du mig inte? Varför är du nervös?" frågar han igen och jag möter hans blick igen, den är genuint orolig.

"Jag kommer berätta för dig, bara inte idag" säger jag och han nickar långsamt.

"Det har du sagt ett tag nu" säger han och jag nickar.

"Vi tar en långpromenad med Molly på lovet, då berättar jag allt" säger jag och han nickar. Jag klarar inte av att gömma halva mitt liv från Adrian - han är den som ska veta allt om mig.

***

Klockan är snart halv sex på kvällen och Tim ska komma vid sex, om en halvtimme får jag se honom, kyssa hans perfekta läppar och känna hans kropp mot min. Jag är överdrivet nervös och orolig över vad han ska tycka, kommer han tro att jag ser honom som min pojkvän nu?

Jag sitter och försöker få till mitt smink, eller ja, mina ögonbryn och fransar framförallt. Jag hade inget smink till skolan idag men jag vill vara lite extra fin inför ikväll - det stärker självförtroendet. Och mitt nyårslöfte var att bli snygg, eller i alla fall anstränga mig för att bli snygg.

Ögonskuggan blev någon form av brun, guldig och brons blandning, ganska fint men den hade passat bättre till hösten. Håret hänger i luftiga lockar längs med min rygg och kvällens kläder är en mörkgrön tjocktröja och ett par svarta jeans - samma som jag hade i skolan. Jag passar i ganska mörka och tråkiga färger, det går bra ihop med mitt hår.

Jag håller på att reda ut en liten tova i håret när ringklockan ringer. Han är här. Jag drar snabbt fingrarna genom håret innan jag bokstavligen springer upp för trappan och fram till dörren. Mamma står och lägger upp pastan i en skål på köksbordet och jag går för att öppna dörren.

Där står han, med en mössa på huvudet, en tjock jacka och ett par svarta skor. Hans ögon lyser och leendet leker på hans läppar. Han kliver in i hallen och drar mig intill sig.

"Jag har saknat dig" mumlar han i mitt hår. Jag njuter, tänk att den personen jag vill vara runt 24 timmar om dygnet saknar mig. Han släpper kramen och ger min en snabb puss innan och tar av sig sina ytterkläder och hänger upp dem på krokarna.

"Hej! Laura!" säger mamma och drar in honom i en kram. Jag börjar nästan skratta när jag märker hur stel Tim är, han är inte den som kramar vem som helst - men han kramar tillbaka och presenterar sig själv.

"Jonte! Det är middag nu" ropar hon och snart kommer han upp från nedervåningen.

"Tja! Jonte!" säger han och tar tag i Tims hand för att hälsa och Tim säger sitt namn. Jonte är fortfarade arg på honom men han maskerar det och är trevlig, vilket jag är glad för.

Vi alla fyra sätter oss runt matbordet, Tim bredvid mig och mamma och Jonte mittemot oss. Mamma börjar lägga upp pasta till alla och det är även hon som drar igång konversationen.