The rich bad boy and the good poor girl

Två idiotiska samtal

Nämen hej mina små änglar! Hur mår niii? Jag har själv börjat må lite bättre och skriver ganska mycket, har 5 färdiga kapitel nu och ett på gång. Har sommarlov nu (fick i tisdags) men har sommarjobb i 2 veckor men kommer nog kunna skriva på kvällen. Ska få upp ett innan eller på onsdag!

Är trött så kommentera gärna stavfel! (Gör gärna alltid det, så rättar jag samt raderar kommentaren, blir ärligt glad när ni kommenterar det!) Och snälla rösta/kommentera om ni gillar boken för det får mig att vilja skriva mer!

Förlåt igen för att jag inte lagt upp på kanske en och en halv månad! Vet hur frusterande det är när sånt händer, och speciellt eftersom någon/några av er har skrivit att det här är er favorit bok vilket gör mig mer glad än ni förstår! Tack så mycket för över 1,62 tusen läsare! Det är helt sjukt! Känns som nyss det var sammanlagt 44 XD

Ta hand om er mina älskade änglar och hoppas att ni gillar 2 idiotiska samtal! <3

________________________________________________________________________________

Kates perspektiv:

Jag satt på Austins säng med telefonen i handen, vem skulle jag ringa först? Carlos eller Jake? Carlos. Då kan jag prata med Jake om Carlos efter.

Jag tryckte på Carlos kontakt och signalerna gick fram medan jag hade telefonen mot mitt öra. "Babe, can you have the speaker on?" frågade Austin mot min axel. Han satt på sängkanten med benen ner och jag satt mellan hans med med fötterna på golvet och hans armar runt min midja samt haka på min axel. "No, not with Carlos, he maybe talks about Carly" svarade jag, hoppas att han förstår. "Okay" mumlade han mot min axel. Han var helt okej med det, vilket jag uppskattade. Vill inte ha några missförstånd.

"Kate?" "hi" "hi" "what did you want?" frågade jag. "When did I hurt you?" frågade han och jag rynkade på ögonbrynen "what?". "Jake was angry because I hurt you?" "yeah, Carly?" "yeah but when did I hurt you recent?" frågade han. "Are you serious?!?" skrek jag. "What?" "1. I never said it was recent 2. Time doesn't solve everything and 3. It's recently not recent!" sa jag stelt men det sista skrek jag. "1. Okay but why did he do it now then? 2. I know, my girlfriend end her own life, I still love her, and 3. Seriously Kate, now?" "1. I asked him to hit you" sa jag som om det inte vore något speciellt. "2. Wow so funny, I almost believed it" sa jag med en röst som sa något annat "and 3. Yeah, grammar is important" svarade jag nöjt och Austin skrattade till tyst.

"I still love her" "yeah sure" "I'm serious, I do" jag började att tokskratta, jag skrattade så mycket så att det nästan rann tårar och Austin fick hålla i mig så att jag inte skulle ramla. "Kate, Kate?!" "yeah" sa jag och skrattet började att lugna sig "why are you laughing?" frågade Carlos förvirrat. "You, love her? Seriously?!" "yeah, you don't know what I feel" "yeah and you don't know what I feel either. But no one loves her more than I do". "Yeah okay, you love her. Sister goals jay. But I do love her too" det ända positiva med Carlos är att han aldrig sagt något om att vi inte är riktiga syskon, han blev själv adopterad när han var 10 så han förstår hur famlij och blod inte är samma sak. Han hade ett dåligt liv innan adoptionen precis som jag men det är ingen ursäkt för hans beteende. Skulle kunna vara det om han var lite dryg, kaxig och kall men det här, nej.

"Sister goals? You mean sister competence?" frågade jag "Kate stop" sa han "with what?" "being so annoying?". "Aaah, so I am annoying now? Did I destroy Carlys life?" frågade jag "that was a bit hard" "no it wasn't? I was with her, not you" sa jag och syftade på när hon tog livet av sig.

"But I wasn't the only reason, her parents, your fosters weren't that lovely. I mean they were good but not the best. They helped you guys and seemed like good parents but they nearly never showed you love" "you are right, but they showed love sometimes" svarade jag. "Yeah but not much" "yeah yeah, but you are still the reason that you know" sa jag. "Yeah I know. It haunts me! I hate how I hurted you and her and I miss her so much!" savarade han, det var faktiskt en bra lögn. "Wow you are getting better at lies" sa jag nästan lite imponerat. "I'm not lying! I love her" "you love your doll, but guess what? She is a human being! Not your fucking toy!!!" nästan skrek jag och försökte att lugna ner mig och ta djupa andetag. Jag vill verkligen inte att någon av Austins föräldrar, eller småsyskon för den delen, skulle komma in, igen.