The rich bad boy and the good poor girl

Svartsjukans hopplösa fall

Kates perspektiv:

Klockan var 11:23 och jag satt och åt resterna av pannkakorna från gårdagens middag till lunch. Det var så skönt att det bara var jag, Lowe jr och Courtneys kanin Ronja hemma. Jag hade fixat tvätten och kunde ta det lugnt, jag ska möta de andra i skateparken om lite mer än en och en halv timme.

Innan lunchen hade jag, som jag gör ungefär en gång per dag minst, bett till gud, om hen nu ens fanns visste jag inte, men jag hade hopp. Jag tackade för det lilla som gav mig lycka och bad för att det stora som gav mig smärta och sorg skulle försvinna, försvinna ut i tomma intet, bort från mig, bort från alla.

Jag åt upp den sista pannkakan och sprang in på mitt rum. Jag tog fram kartonglådan under min säng som innehöll bilder på mina två tidigare familjer och några fosterfamiljer som ni får veta lite mer om senare, lite saker från mina 4 föräldrar och min svarta fake läder anteckningsbok med spänne.

Jag satte mig i min säng och bläddrade igenom bilderna och log, vi var så glada på bilderna, och inte en enda gång visste vi vad som komma skall.

Jag tog upp min mobil och satte på låten "talking to the moon" av Bruno Mars och sjöng med. De flesta tycker att jag sjunger bra, eller Jerry, Monika, Bella, Leyla, mina gamla musiklärare och några i min förra klass. Mamma Monika sa att min talang var att rita, pappa Jerry sa att det var att sjunga. Jag har alltid kunnat sjunga och har använt det för att uttrycka mig. Skrivning och ritning har jag använt för att utrycka mig och därför blivit bra på det, eller bra och bra. Skolämnen är jag bra på för att det är roligare att plugga än vad mitt liv är och jag vill duga så att någon familj vill ha mig.

"At night when the stars light up my room, I sit by myself, talking to the moon tryin' to get to you, in hopes..."

När låten var slut kollade jag klockan, 11:59. yay! Det var bara en timme kvar, jag kunde knappt bärga mig. Jag fick nya skateboard skydd av Bella för att hon ville att jag skulle kunna fortsätta att åka och jag har inte kvar min första skateboard som jag fick av mamma och pappa när jag var 7 men jag har kvar den jag fick av Bella när jag fyllde 13 vilket var den sista födelsedagen jag hade firat.

Austins perspektiv:

Jag gick ut till min bil och körde ut från uppfarten, när jag var ute på vägen satte jag på "Fire on fire" av Sam Smith och körde iväg till skateparken.

Jag parkerade och gick ut ur bilen, skateboardparken är både under en stor bro och bredvid den. Bron har 2 stora pelare som står i parken, ena bakom parken som en stor vägg och ena var mer i mitten. Jag gick fram till pelaren närmast parkeringen där Kate, Jack, James, Kyle och Oskar redan stod och pratade. Kate hade ännu inte sett mig eftersom att hon stod med ryggen mot mig så jag kände för att skrämma henne. Jag gick tyst fram, med pekfingret över munnen så att ingen som såg mig skulle reagera på att jag var där, och la snabbt armarna runt Kate så att hon skrämt  ryckte till och jag brast ut i skratt. Hon vände sig om och himlade direkt på ögonen när hon såg mig, hon slog löst till mig på armen och jag såg hur de andra höll sig för skratt. "Okay, it's kinda funny" sa hon och skrattade hon med vilket fick de andra att börja skratta också.

"Wow a party of laughing" hörde vi en bekant röst säga, Bella kom gåendes från den lilla backen bakom skateparken, jag vände mig sedan om mot parkeringen och såg Cameron gå ut från sin bil. "Good everyone is here" sa jag "no not Ryan" sa Kate och jag suckade tyst, knappt hörbart, juste, Ryan. "I'm here" jag vände mig om och såg Ryan komma från en bil på parkeringen, toppen alla är här. Märk min ironi på 'toppen'.