Save Me! ~ O.M

K A P I T E L 6

Sommarlovet var slut sedan några veckor tillbaka och närmare fyra månader hade passerat utan att Oscar hade haft en möjlighet att komma hem. Sommaren hade passerat sakta men säkert men utan glädje, att tillbringa första sommaren på tre år utan min Oscar har fått mitt hjärta att brista totalt. Inget kändes kul längre, den störta glädjespridaren i mitt liv levde ett separat liv 190 mil ifrån mig.

I bakgrunden hörde jag min lärare avrunda lektionen och alla som började packa ihop sina saker. Jag väcktes ur mina tankar och såg ryggen på dom sista personerna lämna klassrummet, jag fick bortom att packa ihop mina saker men hann knappt börja innan min lärare dök upp framför bänken jag satt vid. "Hur är det Ella? Du har varit frånvarande på dom senaste lektionerna" sa Maya som var min engelska lärare. "Det är bra, jag är bara lite trött" slängde jag ur mig fort innan jag lämnade klassrummet. Jag hade ingen lust att förklara mig och vad skulle jag ens säga, "tack för frågan, jag äter inte längre, jag tränar sju timmar om dagen, sover knappt och mitt och Oscars förhållande håller på att gå i kras". Eh nej det var inget alternativ, hon hade skickat mig till skolkuratorn för att få hjälp men jag behöver ingen hjälp jag klara mig fint, jag mår bra.

När jag kommit ut ur klassrummet så slöt jag upp med mitt kompisgäng som var påväg ut ur byggnaden, "åh hej Ella, vi tänkte gå och sätta oss på fiket och plugga lite, vill du hänga på?"

"Eh, jag kan inte jag har träning." Yttrade jag snabbt. Jag glider ifrån mina vänner allt mer och mer. Dom vill gå ut och festa, sitta på fiket och plugga och hitta på andra spontana saker som involverade att jag skulle vara tvungen att äta ute bland folk.

"Meeen, kan du inte skippa träningen idag. Du tränar ju jämnt nu mera Ella. Du måste ju leva lite." Yttrar Emma en av mina närmare kompisar. Jag struntade i Emmas kommentar och sa hejdå för att bege mig till dansträningen.

Tre timmar senare så gick jag på instabila ben ut ur dansstudion, energin i kroppen var slut och yrsel hade blivit en vana nu mera pågrund av att jag tränar alldeles för hårt med för lite mat i kroppen. Men jag kunde inte äta längre, tanken på mat gjorde mig illamående och kickade igång en ångest utöver de vanliga.

När bussen stannar hemma på hållplatsen så hoppar jag av och börjar gå upp för backen hem, under tiden tar jag upp telefonen för att ringa Oscar men möttes av en telefonsvarare, de var två dagar sedan vi pratade senast. Det kändes verkligen som om våra liv inte gick ihop längre vilket fick mig att känna en tår ner för kinden, tanken på att Oscar inte skulle vara den jag ska tillbringa resten av mitt liv med, bli gammal med gör så ont i mig, jag älskar honom så det gör ont.

Uppe på krönet av backen till mitt hus så ser jag vår parkering där det nu står en bil, de tar ett tag för mig att koppla vem som är här och varför, tills jag inser att den svarta Audin som står parkerade utanför huset tillhör Oscar, min Oscar.