Save Me! ~ O.M

K A P I T E L 5

Jag tryckte upp dörren och kom ut i den friska luften, de hade redan börjat mörkna ute. Jag plockade upp telefonen för att kolla på klockan som då visade 22:45. 22:45 hur kan de stämma, har jag varit i danssalen i över 5 timmar? Med tanke på att klockan har slagit efter 22:00 på en vanlig måndag så har redan den sista bussen hem passerat. Men att gå hem har inte hindrat mig förr, de kan bli skönt med en promenad, de lättar på ångesten. Även om dansen är det som får min kropp att tänka på annat än mat, kalorier och att min vikt inte minskar lika fort länger men inte mins så får det mig att glömma min stora saknad för Oscar.

Jag var nästan hemma när jag kände hur telefonen vibrerade i fickan, jag plocka upp den och det var ingen mindre än Oscars namn jag såg på skärmen. Ett litet leende lyckades jag få fram av tanken på att få prata med honom innan jag svepte med fingret över skärmen och svarade. "Hej mitt hjärta, hur är det?". De räckte med att få höra din röst så brast det, jag kunde inte hålla tårarna inne längre, saknaden efter dig är enorm. Du skulle ha kommit hem och hälsat på för över en månad sedan men det blev aldrig av pågrund av att du inte kunde komma i från skolan och i och med det så hade vi pratat mindre och våra samtal hade bara blivit kortare. Våra samtalsämnen var på nått sätt slut, vi prata om vår dag men sen så tar det stop. Vi kan inte längre diskutera de vi har hittat på eller planera för vad vi ska göra för vi vet inte när vi ses igen och bara tanken på att det här kanske är slutet för oss gör ont. Jag klarar mig inte utan honom men jag vet inte hur jag ska berätta hur jag känner utan att vi glider ifrån varandra ännu mer.

Vårt samtal tog slut, de varade inte mer än 14 minuter tillskillnad från våra samtal när du precis hade flyttat som varade i flera timmar och ofta flera gånger om dagen för att vi ville veta vad den andra gjorde varje minut på dygnet. Jag gick upp längs med grusgången till huset och låste upp dörren, ännu en gång så var inte mina föräldrar hemma, dom jobbar fortfarande utomlands och kommer sällan hem nu för tiden när jag klarar mig själv. Men det är till det bästa att dom inte är hemma då kan dom inte övervaka hur mycket jag tränar och hur lite jag äter, eller höra hur jag skriker ut min ångest om kvällarna för att försöka överleva det ständiga trycket över bröstet.

Jag har alltid haft nära till ångest men mestadels pågrund av prestation både i skolan och på dansen, egentligen gällande allt där jag jobbade för att vara bäst har även alltid varit petig med maten och under mitt och Oscars sista halvår tillsammans i Sverige så började jag sakta spåra ur men kunde fortfarande hålla det dolt för både Oscar och hans familj. Men sedan dom flyttade och mina föräldrar näst intill aldrig är hemma längre så fanns det ingen anledning att hålla emot för rösten i mitt huvud som säger att jag jag aldrig är tillräcklig och att jag inte jobbar tillräckligt hårt för att förtjäna någon mat för att jag kommer bli tjock och det vill jag inte, jag klarar inte av om jag skulle gå upp i vikt, då skulle jag aldrig kunna ses som vacker.