För Din Skull 🇸🇪

19. Sanningen

Ever öppnade ögonen och njöt av det färgsprakande skådespelet som precis börjat. Himlen fick en turkosblå färg medan ett stort parti fick rosa toner nere vid horisonten.
Hon suckade djupt och undrade om hon kanske rent av ville tillbringa natten på bänken. Det hade hon gjort många gånger förut. Ljudet av havet var behagligt att sova till och med det skyddade läget var det varken kallt eller för blåsigt. Hennes rum skulle ändå inte vara klart på ett tag och hon ville inte vara där då folk sprang fram och tillbaka med saker. Hon hade fått nog av folk för stunden.

En rörelse i ögonvrån fångade hennes uppmärksamhet och hon fick syn på Thomas.
Han kom strosande längst stigen med gångstenar och såg ut över havet innan han fick syn på henne.
Han log och kom fram till henne.
”Så det är här du håller till?” frågade han.
Han kom tydligen ensam.

Ever log.
”Min favoritplats. Jag skulle kunna bo här, men bara min bostad blir klar så är den inte så dum den heller.”
Thomas lät blicken svepa över bänken hon satt på.
”Ser mysigt ut... Jag stör väl inte?”
Hon skakade på huvudet.
Thomas hade aldrig känts besvärlig att vara med, så hon kunde svara ärligt på frågan.

Han log.
”Då så.”
Han tog av sig skorna och satte sig bredvid henne.
Med en djup suck lutade han sig tillbaka och lät blicken svepa över havet.

”Inte illa”, mumlade han efter en stund.
”Sa ju det.”
Han log mot henne.
”Har vi tillbringat tid här förut... eller längre fram i tiden... eller hur man nu vill se det...”
Ever nickade.
”Fler kvällar än jag kan räkna...”

I ögonvrån såg hon att han mönstrande hennes ansikte.
”Jag hoppas att min fråga inte kommer olägligt, men jag är väldigt nyfiken... Du sa att du skulle berätta allt så snart vi var här och allt var över. Jag vet att det tekniskt sett inte är över än, men vi är här och vi är trygga... Skulle jag kunna få veta hur vi träffades och hur vår relation såg ut?”

Hans fråga var mycket försiktig.
Hon hade räknat med att han skulle be om hennes berättelse och hon hade trots allt lovat.
Hon nickade, men fann sig själv ta ett samlade andetag två gånger innan hon fick en bra början.

”Jag hade bott här i något år när ni anlände. Du och de andra överlevarna...
Ni bodde i Trygghamn först. De hade mer plats och de flesta ville bo där så att alla kunde bo tillsammans. Alla hade inte fått plats här.
Det gick något år innan Minho blev orolig för dig. Så många dog och det påverkade dig. Du klandrade dig själv för mycket av det och i vissa fall gick det inte att argumentera emot, även om det inte var ditt fel. Minho tog med dig hit i hopp om att ett miljöombyte skulle hjälpa...
Zebb hade ett tag oroat sig för att jag stängde av mina känslor för mycket. Att jag medvetet gjorde mig själv till en robot för att inte behöva oroa mig för att bli sviken. Han tjatade om att det inte var bra, men gav upp.
Tills du kom...
Han gav mig dig som uppgift. Du var så pass deprimerad att du slarvade med att äta, vissa dagar ville du varken lämna sängen eller klä på dig. Det var det som oroat Minho. Zebb sa till Minho att han tryggt kunde lämna dig här och låta mig ta hand om dig. Jag var förstås inte så förtjust i idén, men jag gjorde alltid mina uppgifter efter bästa förmåga, som den servicebot jag såg mig som.
Det var så vi träffades. Jag steg in i ditt rum och drog upp dig ur sängen. Du fick valet att duscha själv eller så skulle jag hjälpa dig med det, så vi började inte direkt som bästa vänner. Du hade inte duschat på några dagar och inte bytt kläder heller.
Det var vårt första möte. Du var skäggig och luktade äckel och jag var brysk, grinig och redan trött på din attityd.”
Ever log för sig själv vid minnet.
”Det började gå bättre efter ett tag förstås. Zebb hade medicin som hjälpte dig att få loss tankarna ur de riktigt mörka banorna och jag drog med dig på mina sysslor för att hålla dig sysselsatt och dessutom hålla ett öga på dig. Mest hjälpte vi till i växthusen eller tog hand om djuren.
Vi flyttade in dig i ett av de lediga rummen i min bostad så att jag kunde finnas nära till hands även på nätterna. Nätterna var alltid värst...”
Ever tog ett djupt andetag och fuktade läpparna.
”Hur som helst... Jag började bry mig, fast jag inte ville erkänna det. Jag kände en viss tillfredsställelse i dina framsteg, vilket jag övertygade mig själv att var allt. Stolthet i ett väl utfört arbete och inget annat...
Det tog väldigt länge innan jag gav med mig och ens erkände för mig själv att jag brydde mig. Hela min existens kretsade kring dig och ditt välmående, vilket jag försökte ursäkta med att jag bara gjorde mitt jobb.”