För Din Skull 🇸🇪

27. Samma dag i olika liv (Bonuskapitel)

"Är du verkligen säker på det här?" Newt höll henne under armbågen som om han var rädd att hennes ben plötsligt skulle ge vika.
Ever tog varsam ett steg i taget ner för trappan medan hon suckade åt Newts oro.
"Jag mår fint. Är det första gången som körsbärsträdet blommar så ska jag baskemig dit och se det, om du så ska köra dit mig i en skottkärra."
Newt andades ljudligt ut, märkbart frustrerad över hennes envishet.

Newt flyttade handen till hennes rygg när hon masade sig fram mot Elysians bakdörr.
Helt typiskt kände hon sig kissnödig igen, trots att hon varit på toaletten precis innan de lämnat lägenheten, men hon lät sig inte luras.
Ungen låg väl med huvudet mot blåsan igen, vilket började bli en irriterande vana.

Så snart de steg ut i det som nu var en frodig trädgård bakom Elysian reste Gally sig från en bänk där han suttit med Harriet.
Han tog raska steg fram till Ever och Newt.
"Behöver du hjälp?" undrade han medan blicken flackade över Ever.
"Jag mår fint", upprepade Ever tålmodigt, men lät Gally ge henne stöd utan att protestera.

Harriet reste sig med hennes och Gallys son i armarna innan hon skakade på huvudet åt Ever.
Hon sa förstås ingenting, men det syntes att hon ifrågasatte Evers beslut.
Ever tänkte dock inte låta sig hållas tillbaka. Körsbärsträdet skulle inte blomma hur länge som helst och hon ville ha lite variation i sin inrutade vardag.
Från det att skogen utanför Elysian börjat ta fart hade hon sett fram emot att få se deras körsbärsträd få sin första ordentliga blomning och hon tänkte då rakt inte missa det.

Färden till de bänkar som man byggt i den unga skogens mitt tog sin tid, men det var det värt.
Ever sjönk nöjt ner på en av bänkarna och lutade sig tillbaka.

Sonya log när hon fick sällskap på bänken.
Sonyas mage var inte fullt så stor som Evers, men det gav ändå en lite lustig känsla av att de förpassats till "gravidbänken".

Gally tog emot sin son från Harriet och tog med honom till klätterställningen som byggts längre ner i gläntan.
Thomas var redan där med deras två barn; en pojke med Thomas' mörka hår och en lite äldre flicka med Newts blonda lockar.
"Pappa Noot!" ropade Tilly och vinkade glatt.
Newt vinkade tillbaka.

Thomas lyfte upp Stephen så att han kunde hänga upp och ner i knävecken från en stång i ställningen, vilket direkt fick Newt att rynka missnöjt på ögonbrynen.
Treåringen var kanske inte gammal nog att hålla sig kvar själv, men Ever visste att Thomas höll sig nära för att fånga upp honom om det hände något.
Newt å andra sidan var inte lika övertygad.

"Håller ni ett öga på henne?" undrade Newt med blicken flackande mellan Sonya och Harriet.
"Jadå. Oroa dig inte så mycket", sa Sonya.
Newt rynkade lite på näsan åt hennes ord, men gick utan att säga något.

Sonya fnissade till när Newt raskt marscherade ner till Thomas och barnen.
"Han måste lära sig att slappna av", sa hon roat.
"Han är mer mamma än vad jag är", sa Ever med ett leende.
"Nå, det värsta går väl över när ungen är född. Han var ju precis likadan strax innan de första två ankomsterna."
Ever log vid Harriets ord.
"Det gör han nog. Han oroar sig väldigt lätt trots allt, men jag kan inte klandra honom. Han är ändå en lagom motvikt till Thomas som inte alltid tar saker på fullt allvar."

Sonya sneglade på Ever.
"Tror du att du har långt kvar?" undrade hon.
"Borde vara när som helst."
"Vet ni vem som är pappa den här gången?"
"Nej. Inte den här gången. Den här gången blev det lite roulett med det hela."
"Inga detaljer tack", sa Harriet och satte sig på andra sidan Ever.
"Behövs inga detaljer. Jag tror att ni kan lista ut hur vi var säkra på fadern till de första två och varför vi inte vet den här gången."
"Menar det", mumlade Harriet.
Ever log retsamt.