Sol, vind & vatten

Kalmar

"Han ser ut som skit." Viskade Wilma när Filip kom ut ur vårt tält. Han hade solglasögon på sig, förmodligen för att dölja sina trötta ögon.

"Han ser ut som han förtjänar." Rättade jag henne. Jag ville knappt minnas dagen som var igår och hur den slutade. Att krypa in i tälten och behöva sova med Filip var det sista jag ville göra igår men vart annars skulle jag sova?

"Vad var det som hände igår egentligen?" Marcus satte sig bredvid oss på gräset.

"Han var stup full, gjorde bort sig och allt slutade med att jag hittade honom på stranden." Wilma skakade besviket på huvudet.

"Han är fan sjuk i huvudet." Det blev tyst mellan oss nära Wilma uttryckte sig. "Liksom hur kan ha beter sig såhär?" Hon var inte den enda som var trött på Filip vid det här laget.

"Jag vet inte vad han håller på med. Jag har aldrig sett honom såhär. Och vart försvinner han hela tiden?"

Jag drog upp blicken på Marcus. "Vadå försvinner? Vad menar du?"

"Han är bort från och till. Har du inte märkt det?" Jag skakade på huvudet. "Som nu, vart är han nu?" Jag tittade mig runt omkring. Han var inte med oss iallafall.

"Jag vet inte, antar att han letar efter allt han tappade bort igår."

Vi fortsatte i det lugna att äta frukost i sin enkelhet och det dröjde inte länge innan Filip kom tillbaka, men denna gång inte ensam. De två tjejerna som han pratat med på stranden dagen innan gick bredvid honom. Alla tre skrattade och såg lagom roade ut. Jag följde dem med blicken och försökte minnas om de var på festen igår.

Något som jag la märkte till var att bägge tjejerna hade en varsin väska med sig vilket fick mig att bli fundersam.

Filip var den som bröt tystnaden när de kommit fram till oss tre. "Det här är Monika och Sara. De ska göra oss sällskap en bit under resan." Tjejerna log och fnissade till när ingen av oss sa något.

Wilma reste sig upp, blängde på Filip innan hon la på ett tillgjort leende och riktade sitt fokus på Monika och Sara. "Gud vad roligt. Vi har haft en skitrolig resa hittills." Hon vände på klackarna och gick ner mot stranden. Filip mötte min blick något butter. Jag visste inte vad jag skulle säga.

Jag reste mig upp och släppte inte blicken från Filip. "Kan jag prata med dig?"

Han sa inget utan följde med mig i tystnad bort från tälten ner mot stranden.

"Vad är det här?" Frågade jag och vevade med händerna bort mot tjejerna.

"Exakt vad?"

"Vi känner de inte ens."

"Vi kände inte segelfjantarna heller men de kunde du inte avstå att bjuda med." Jag suckade och tittade ut mot vattnet.

"Är det såhär det ska vara mellan oss nu?"

"Antar det."

"Vad vill du att jag ska göra? Vad ska jag göra för att du ska sluta hata mig? För det du gör nu gör mig bara illa."

"Du har gjort mig illa med—"

"Okej om det är såhär du vill ha det. Jag åker med killarna ner till Kalmar, inte en chans att jag tänker titta på när du flörtar med andra tjejer. Igår var tillräckligt." Jag vände håll och började gå tillbaka till tältet. Utan att säga något till de andra plockade jag ihop allt som var mitt och rörde mig mot Hugo och Carls segelbåt. Wilma mötte jag på vägen och berättade vart jag var på väg, hon tvekade inte en sekund att följa med mig.