Sol, vind & vatten

Trosa

Morgonen där på åt vi frukost ute på däck. Solen sken lika mycket idag som den hade gjort igår. Himlen var klarblå och inte ett målen syntes till på långa vägar.

Hugo och hans kompis syntes till i deras segelbåt och precis som vi åt de frukost. Jag kollade lite snabbt mot de och mötte Hugos blick. Förvånad drog jag undan blicken och log för mig själv. Varför ska jag alltid möta hans blick när jag kollar dit?

Efter frukosten gav vi oss iväg med mål att komma till Trosa. Resan var inte alls särskilt lång och därför var vi framme i gästhamnen redan efter två timmar. Denna gång visste jag hur jag skulle förtöja båten utan att behöva skämmas. Tack vare Hugo.

Jag och Wilma strosade i Trosa större delar av dagen. Vi tittade in i butiker, fikade, fotade och njöt av den vackra lilla staden.

Runt 16.00 tiden rörde vi oss tillbaka till båten. Bara en kort bit ifrån syntes Hugos segelbåt till, den kom glidandes in i hamnen och la sig precis som i Nynäshamn bakom oss. Jag log för mig själv.

"Så vad ska du göra åt Filips drickande?" frågade Wilma. Jag vände mig mot henne och ryckte på axlarna.

"Det finns nog inget jag kan göra, att be honom sluta dricka är för honom som att döda en vän." Wilma fnös till, men det var sanningen. Filip har alltid älskat att dricka alkohol, vilket är fullt okej, men inte vid tillfällen när han ska köra. Det tycker jag inte alls om.

"Varför ska han vara så omständig?"

"Ja du, det kan man undra."

När vi kom fram till båten passerade vi Hugos segelbåt först. Han och hans killkompis stod med bar överkropp och förtöjde båten på hamnen.

Wilma knuffade till mig i armen "Är inte det där killarna från Nynäshamn?" viskade hon. Jag nickade stolt.

"Ja de skulle hit idag precis som oss." hon rynkade ögonbrynen.

"Hur vet du det?"

"Jag pratade med den ena killen igår." Jag pekade mot Hugo. "Och det var han som hjälpte mig att förtöja båten."

"Oh, en gentleman alltså?" jag fnissade till.

"Vad heter de?"

Jag pekade mot Hugo. "Killen i svarta shorts heter Hugo och den andra killen vet jag inte, jag har ju som sagt bara pratat med Hugo." Wilma spanade Hugos vän.

"Snyggingar." Viskade hon exalterat. Jag himlade med ögonen och skakade lätt på huvudet.

När vi var framme vid deras båt hojtade Wilma oväntat. "Så ni förföljer oss?" Hugo snappade upp blicken och kollade mot mig med ett leende. Ett leende som gjorde mig alldeles nervös och svag i benen. Ett leende som jag föll för en gång i tiden, men nu var allt för länge sedan jag hade sett Filip glad.

"Vem vet, det kanske vi gör." mina kinder blev varma. Han reste sig upp minskade avståndet mellan oss.

"Det får vi hoppas." Wilma blinkade med ögat. "Förlåt jag uppfattade aldrig era namn." Hugo sträckte artigt fram sin hand.

"Hugo."

"Åh Mia har redan berättat vad du heter." Hugo sprack upp i ett leende och kollade mot mig. Jag drog skyldigt bort blicken och kollade på deras båt.

Hugos vän kom fram även han. "Jag heter Carl, vem är det som frågar?"

Wilmas ögon glittrade. "Jag heter Wilma och det här är min bästa vän Mia." hon slängde armen runt mig.

"Trevligt, trevligt."

"Om ni inte har några middagsplaner får ni gärna äta middag med oss ikväll!" jag kollade snopet på Wilma.