I MOVE and MEET you again

Miss her

~Omars perspektiv~ efter 3dagar~
Jag hade Miranda i min hjärna, hela dagarna och nätterna. Det var det ända jag kunde tänka på, hon var så speciell på något sätt. Jag kunde inte beskriva det, just nu hade jag lust. Att gå och festa, och komma hem helt bakfull. Det var det enda jag kände för, jag sätter på mig en Svart t-Shirt, och ett par marin blåa jeans. Till det tar jag ett par Vans, det var ju sommar. Och inte så kallt, jag drog på mig mina Vans. Och gick mot busstationen, festen skulle hållas hos. Fredde han hade grymma fester, när jag väl var framme dunkade musik. Över hela stället,

~Efter 4 timmar~
Just nu var jag full och vinglig, och ramlade på folk hit och dit. Jag drog ut ur festen, och det ända jag tänkte på var Miranda.
-"Miranda" Miranda ". Börjar jag skrika,
Jag skyndar mig på bussen, som var folktom. Det var bara en tjej i uppsatt blont hår, som satt längst bak. När jag äntligen gick av bussen, vinglade mot Sanna och Oscars hus. När jag är framme, öppnar jag dörren försiktigt. Och går in till mirandas rum, jag tar upp henne försiktigt utan att tappa henne. Jag försöker sätta på henne hennes, lilla jacka. Och lägger henne i vagnen, jag kör försiktigt iväg.
-Här går Omar omkring en Kväll, i Stockholm helt full. Och kör en barn vagn,
Tänker jag Tyst för mig själv. Precis när jag kommer fram hem, lägger jag Miranda på sidan av min dubbel säng. Jag går för att byta om till ett par mjukisshorts, och ett linne. Som jag försökte få på mig under lång tid, när jag fått på mig kläderna. Så gick jag till mitt rum, och la mig på den tomma delen av sängen. Jag pussar Miranda snabbt på kinden och säger god natt,
~nästa morgon~
Jag vaknar av att bebis skratt, inte vem som helst. Utan Miranda, hon satt och höll på med min mobil. Som hon på något sätt hittat, hon sitter och skrattade åt bakrundsbilden. Det var en bild på mig och hon,
~"Papa" säger Miranda. Det var hennes första ord, som sagt.