"Vi är tvillingbröder, men det var bara han som föddes som kille"

Kapitel 2

Liams perpektiv:

Jag satte mig på golvet i korridoren i skolan. Just nu var vi framför klassrummet vi skulle ha franska i om några minuter. Jag kollade på Adrian och Ben, två av mina bästa vänner, som brottades på marken. Jag skrattade högt när båda flög in i en papperskorg på något skumt sätt och fick hela innehållet över sig.

"Lilly vafan skrattar du för??? Hjälp oss upp, bror!" jag ställde mig upp och gick skrattandes mot dom och började skratta ännu mer när jag såg deras miner. Jag drog upp båda och dom kollade irriterat på varandra innan det började övergå till leenden och dom skrattade dom också.

Plötsligt slogs klassrumsdörren upp och vår franskalärares snälla och nyfikna ansikte dök upp. Jag är ganska säker på att han snart kommer gå i pension. Han har grått, nästan vitt, hår och klädde sig som om han tror att han är lika gammal som oss. Han var definitivt vår snällaste lärare, dock så lärde man sig inte mycket franska alls på hans lektioner, man lärde sig mest om hur det var förr och saker han har gjort. Det var lätt att distrahera honom, man kunde fråga nästan vad som helst och han kunde babbla på om det i en halvtimme. Helt ärligt så hatade jag franska, men det var ändå hans lektioner jag gillade mest. Att höra hans historier var roligt, eller i alla fall roligare än att göra något tråkigt skolarbete.

"Grabbar vad var det som hände?" frågade han på sin grova norrländska och studerade skräpet som var utbrett på golvet. När dom båda direkt försökte förklara situationen för honom skrattade han bara. "Det är helt otroligt hur ni ungdomar klarar det, nu börjar lektionen!"

Vi gick alla in i klassrummet, och jag satte mig på min plats bredvid en tjej. Placeringen var självklart att tjejer skulle sitta bredvid varandra, och att killarna skulle sitta bredvid varandra. Jag räknas ju fortfarande som tjej från alla jag känner, så det finns liksom inte något jag kan direkt göra åt det. Tjejen jag satt bredvid kände jag inte alls, hon pratade aldrig. Det enda hon gjorde var att ge irriterade blickar och sucka. Helt ärligt visste jag inte ens hennes namn. Jag kände mig alltid skyldig när jag var runt henne. Hon hade tydliga, djupa, såriga ärr på båda armarna och ingen gör ett skit åt det. Jag vill göra något, men jag kan bara inte.

Jag la ner mina böcker på bänken och kollade upp på läraren, som heter Börje, som genast började skriva något på tavlan.

"Idag ska vi prata om hur man använder pronomen." jag suckade, jag visste på något sätt hur detta skulle sluta. Jag försökte distrahera mig själv genom att kolla ut genomfönstret och studera den tomma skolgården. Han vände på sig och kollade direkt på mig med ett snällt leende. "Till exempel, om vi nu ska säga något om Lilly.. Lilly är ju en flicka, så då måste man säga-" jag slutade lyssna. Jag hatar när detta händer. Varje gång någon ska säga något om en tjej så tar dom mig som exempel. Jag hatar att alla måste påpeka att dom ser på mig som en tjej. När ska dom inse att jag inte är en?

När du berättar för dom.

Jag suckade och kliade mig i nacken. Mitt undermedvetna skulle alltid få mig att tänka om. Egentligen är det ju inte deras fel. De vet inte att det pronomen dom använder är fel. Dom vet inte att jag egentligen är en kille.

Jag kämpade mig igenom hela lektionen, och koncentrerade mig bara när han berättade någon historia. Idag berättade han om när han var i Afrika och om när han nästan blev biten av en orm. Han hade tagit en kökskniv och skurit av huvudet på den och sedan åt dom den. Det var tydligen olagligt att äta det så han blev tagen av polisen och satt i ett fängelse i några dagar innan han övertalade dom att släppa ut honom.