"Vi är tvillingbröder, men det var bara han som föddes som kille"

Kapitel 5

Liams perspektiv:

Efter att jag berättat för Adrian att jag är transsexuell blev livet mycket enklare. Det kändes inte längre som att jag bar hela världen på mina axlar, jag behövde inte vandra denna vägen ensam. Jag fick det bekräftat för mig den dagen att jag har personer runt mig som är villiga att plocka upp mig när jag faller, och bära mig till mållinjen. Den känslan hade jag aldrig känt innan. Hur jag kände innan.. Det var som att leva i ett fängelse om man jämför med hur det känns nu. Som att man måste säga att man är oskyldig till ett brott man egentligen gjort. Att leva med skammen och att bara veta sanningen själv. 

Jag har vuxit upp med honom. Adrian har alltid varit min allra bästa vän. Han känner mig inifrån och ut. Men ändå kändes det som att vi aldrig varit närmare varandra, som att vi aldrig känt varandra bättre än vi gjorde nu. När sanningen var ute. I alla fall så var den ute för honom. Jag visste nu att jag inte skulle vara ensam på denna resa, att jag inte kommer bli dömd för det av honom och att han fortfarande finns vid min sida. Det kändes underbart. 

Jag kollade ner på mina kalla händer där jag satt i mitt rum. Hösten var här nu, vintern var på väg  och mitt rum var kallare än vanligt. Jag satt med täcket lindat runt om mig i ett försök att få gåshuden på mina armar att lägga sig ner lite. Jag kunde inte somna. För även fast livet kändes så mycket enklare nu, när Adrian vet, så finns det ändå en så stor del som saknas. Jag har fortfarande en jättelång väg att vandra. Jag har fortfarande så många personer jag måste berätta det för, och det finns fortfarande alldeles för många chanser för att allt kommer gå åt skogen. 

Men det kändes ändå som att jag redan gått i mål. Jag hade min allra bästa vän vid min sida. Armarna runt varandra på slagfältet, svärden riktade högt upp mot skyn, även fast vi stod där med skador överlevde vi för att vi fanns där för varandra. Men om någon skulle släppa taget, eller ens råka klampa åt fel håll, då skulle vi båda kollapsa och ingen av oss skulle komma ut levandes. 

Det är så jag skulle beskriva vår vänskap. Om vi inte kämpar tillsammans kan vi inte kämpa alls. 

*****

Jag väcktes helt plötsligt upp ur min djupa sömn och blev snabbt irriterad på det jobbiga alarmet som kändes som spya i mina öron. Jag stängde av det och satte mig upp fort. Skulle jag ligga kvar en sekund till skulle jag somna om och vakna flera timmar försent. Det säger jag efter erfarenhet.

När jag klädde på mig och gick ner till köket för att äta frukost kom jag på att detta kommer vara första gången jag träffar Adrian igen efter att jag berättade för honom. Jag kände hur den starka nervositeten började komma redan när jag satte mig ner vid bordet. Mamma hade nyss dukat fram, och när hon märkte att jag kom la hon ner tidningen på bordet och kollade på mig med ett leende innan hon suckade och lutade sig fram lite.

"Lilly, jag är så hemskt ledsen för det som hände igår. Jag vet att jag kan vara väldigt jobbig ibland. Men jag vill bara det bästa för dig, jag vill inte att du ska ha ett mer komplicerat liv än du behöver. Hur jag uttrycker det är alltid dåligt, det vet jag, men det är inte det lättaste att vara mamma. Förlåt för hur jag betedde mig igår, du får titta på fotboll om du vill. Det handlade mest om att vara med familjen. Det är vi aldrig längre, och jag tror att jag är en stor anledning till att den inte alltid håller ihop. Förlåt för att jag alltid sårar dig." jag kollade förvånat på henne. Visst, hon ber om ursäkt ibland, men såhär? Hennes ögon såg så ärliga ut, så fulla av ånger.. Var hon seriös?

Hon lutade sig tillbaka i stolen igen och tog upp tidningen. Jag hörde att Josef kom ner för trappan och var tacksam över det, för jag visste inte hur jag skulle svara mamma. Men när jag såg vad han hade på sig började jag skratta.