"Vi är tvillingbröder, men det var bara han som föddes som kille"

Kapitel 6

Liams perspektiv:

Det var något som kändes annorlunda när jag och Josef gick där bredvid varandra till skolan idag. Det var tyst, och det brukade aldrig vara tyst mellan oss. Vi har alltid varit helt galna runt varandra, högljudda och livliga. Men nu var det tvärtom. Både han och jag kollade ner i marken och gick fortare än vi brukade. Inte ett ord. Och jag hade ingen aning om varför. Men jag kunde känna spänningen i luften. Som att det var något otalt mellan oss som vi både visste om. Men som vi inte ville ta upp.

Det fick mig att bli oroad. I alla fall lite. Jag försökte att inte tänka på det, på vad den där vetande blicken han gav mig i köket verkligen kunde ha menat. Men det var svårt. När han suckade och gnuggade sig i ögonen kollade jag för första gången upp på honom igen. Jag trodde han skulle säga något, men istället gav han mig den där blicken igen innan han nickade mot skolgården. Där stod Adrian, stirrandes på sin mobil och andra handen i fickan, precis som vanligt när han väntade på mig. När jag kollade på Josef igen hade han redan hunnit gå långt därifrån. Suckandes gick jag upp mot Adrian. 

Precis i det ögonblicket, när Adrians ögon mötte mina, kom jag ihåg det. Shit. Han visste att jag är trans. 

Paniken for runt i mig och i en sekund var jag nära på att vända mig om och gå hem igen. Men då började han gå mot mig. Jag försökte febrilt svälja ner min nervositet, försökte få min röst att bli normal igen och jag ville verkligen få bort den där hemska känslan i magen. Känslan av att vara mer sårbar än någonsin. Tusentals frågor poppade upp i mig igen, och jag försökte komma på vad jag skulle göra, hur jag skulle bete mig, vad jag skulle säga.. Men allt ledde upp till samma sak; inget svar. Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga. Så när vi båda stelt stod framför varandra var det först Adrian som harklade sig.

"Vad är det med honom? Josef alltså?" aldrig hade hans röst varit stelare ochjag såg tydligt på hans kroppsspråk att det inte var som det brukade. Min hals klumpade ihop sig, så när jag pratade var min röst sjukt ljus och jag hatade det. 

"Ingen aning." Jag lät som en tjej. Jag visste att jag gjorde det. Och det har jag inte gjort på flera år. Det förvärrade situationen rejält. Han höjde förvånat ögonbrynet.

"Målbrottet?" frågade han och blinkade med ena ögat. Jag började skratta och skakade på huvudet.

"Snart."

**

Jag satt där framför datorn och övervägde om jag skulle kontrollera att ingen var hemma ännu en gång. Jag behövde inte göra det egentligen, för det verkade inte så de senaste fyra gångerna jag kollade. Men jag var nervös. Jag var rädd att mamma plötsligt skulle storma in i rummet och se vad jag höll på med. Att jag köpte en binder. Det som äntligen skulle göra att man inte längre kunde se mina två klumpar på överkroppen längre. Det som skulle göra det platt.

Jag tog ett djupt andetag och skrev in sidan jag så många gånger innan varit inne i på datorn. Tryckte enter. Den kom upp. Jag gjorde allt snabbt, beställde den jag ville ha och betalade. Raderade historiken. Sedan slog jag snabbt ner skärmen och kollade oroat runt. Jag hade gjort det.

Det kändes som en stor befrielse att veta att den var på väg. Jag brydde mig inte om hur många veckor det skulle ta för den att komma, det viktigaste var att den snart skulle komma.

Precis då for dörren upp. Mamma. Hennes ansikte var mjukt och det fick mitt hjärta att mjukna. Hon var en bra människa, bara att hon inte förstod saker som är annorlunda. Hon förstår sig inte på mig eller varför jag inte 'vill' se ut som en tjej. Jag tror många missförstår mig där, de säger att jag inte 'vill se ut som en tjej eller vill vara en tjej' men dom har ingen aning om hur mycket jag verkligen vill det. Hur mycket jag faktiskt vill vara en tjej på alla sätt och vis. Grejen är bara att jag inte är en tjej, hur mycket jag än vill vara en så är jag inte det. Och det är det som suger. 

"Vill du hänga med och handla?"

*

Musiken dånade i bilen när vi susade förbi. Eller inte susade, direkt, mer rullade. Det var tätt med trafik i alla filarna och vägen till favoritmataffären hade precis bara börjat. Det var några minuter kvar tills vi skulle vara framme. Glädjen sprudlade inom mig när vi sjung med i en låt tillsammans. Hon skrattade jättemycket, det gjorde jag också. Precis som när jag var liten och vi var på väg till affären. Det var våran grej, det vi gjorde ensamma.

Vi kom fram snabbare än jag hade förväntat mig och när vi hämtat en vagn gick vi in i affären. Mamma pratade livligt med mig, som hon brukar, om hur intressant det var på hennes jobb. Jag brydde mig helt ärligt inte, men jag lyssnade tålmodigt på vad hon sa. Sedan var det dags för oss att dela på oss. Hon gick mot frukten och jag gick mot godiset. 

Det var fullt med folk vid godiset, så jag gick mot läsken istället för att börja där. Jag fick en chock när jag såg vem som stog där. Mitt hjärta bankade frenetiskt inom mig och jag visste inte vad jag skulle göra. En adrenalinkick spred sig på en millisekund när jag såg vad som höll på att hända och jag började springa mot henne för att rädda henne ur den löjliga situationen.

Hennes svarta lockiga hår fick jag i ansiktet när jag tog emot läskflaskan som precis tänkte falla rakt i hennes ansikte där hon stått och försökt få ner den bredvid. Varför hon hade valt att ta den som var alldeles för högt upp för henne att nå visste jag inte, men jag kunde inte låta bli att känna en underbara känsla spridas inom mig ännu en gång när hennes kastanjebruna ögon mötte mina. 

Det var tjejen från stranden. Och när hon såg mig glittrade hennes ögon till och hennes ansikte blev en nyans rödare. Hon tittade ner lite snabbt i golvet och jag insåg att mina armar fortfarande låg på hennes axlar eftersom att jag höll flaskan tryckt mot hyllorna framför henne. Jag la snabbt tillbaks flaskan och lät armarna falla till mina sidor igen.

"Tack." sa hon med en mjuk röst. Jag nickade.

"Ingen orsak." sa jag och började gå igen med ben som knappt höll balansen.

"Vänta!" sa hon högre. Jag vände mig om och då rodnade hon lite igen. Det var som att hennes vackra mörka hud skimrade i ljuset när hon vred lite på sig där hon stod. "Vad heter du?" mumlade hon med ett sött leende. Jag fick lite panik. Vilket namn skulle jag säga? Lilly eller Liam? Det hade redan gått för lång tid. Hennes blick blev lite förvirrad efter att ytterligare sekunder passerat. Jag suckade inombords. Det här kan gå åt skogen men vem bryr sig.

"Liam, och du?" sa jag så sansat jag kunde, och hon såg lite lättad ut igen.

"Cassie." sa hon bara, sedan log hon sött igen och vände på sig. Det pirrande i magen och överallt. Cassie. 

Nu visste två personer om mitt namn. Adrian och Cassie. Min bästa vän och en främling. 

__________

Jag insåg precis förresten att jag har samma namn på olika personer i en del av mina berättelser. Det har alltid blivit så, ända sedan jag började skriva. Varför vet jag inte riktigt.. Men nej, mina olika historier är inte kopplade till varandra på något sätt, det är bara så att jag är lite glömsk och jag glömmer alltid vilka namn jag redan har använt i mina historier -_- 

Förlåt för att jag inte har uppdaterat på den här sedan förra året! Livet kom emellan. Det mesta är faktiskt transrelaterat ironiskt nog. Men ja, jag har varit på botten, toppen, sedan botten igen, sedan toppen igen.. Pff du vet, livet bara. 
Och nej jag har inte kommit ut till någon som trans än, även fast jag lovade mig själv att berätta det för min allra bästa vän i Januari, och nu är det April.. Jag fegar ut hela tiden! Och jag får aldrig det perfekta tillfället. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag vill inte att hon ska bli obekväm, och det kan finnas en liiten risk att hon blir det om jag inte säger det på rätt sätt. Btw så tror ett par personer i skolan tydligen att hon och jag är tillsammans.. Aiish. Man vet att man är nära vänner när folk börjar tro att man ska gifta sig eller nåt. 
Meddela mig om ni vill prata om något!