"Vi är tvillingbröder, men det var bara han som föddes som kille"

Kapitel 1

Liams perspektiv:

Jag är 15 år och heter Liam. Det är i alla fall det jag vill kalla mig själv. Min familj och mina vänner kallar mig Lilly. Ja, jag föddes som tjej, fast jag är en kille, men vi kommer mer till det senare. Mina föräldrar valde i alla fall det tjejigaste namnet i hela världen som dom kunde komma på när dom skulle döpa mig. Jag har alltid hatat det, för det stämmer inte alls. Det stämmer inte överens med hur jag känner. Jag har sagt till mina föräldrar att jag vill bli kallad Liam sedan jag var 3 år. Dom lyssnade inte, dom har alltid sagt att det bara är någon konstig fas jag går igenom. 

Jag har en tvillingbror som heter Josef. Vi är inte helt identiska, men på något skumt sätt blandar folk ändå ihop oss. Han är väl den bästa och sämsta brorsan man kan ha. Vi har gjort nästan allt tillsammans, ända sedan vi var små. Vi spelade fotboll och hockey tillsammans, vi slogs, och vi tävlade om allt möjligt. Om han var ledsen var jag ledsen, om han var glad var jag glad. Vi har alltid varit nära och vi berättar nästan allt för varandra. Mamma brukar säga att vi växte upp hand i hand, vad nu det betyder..

Sedan har jag också en storasyster som heter Josefin. Men hon bor inte hemma, hon har en egen familj nu, gift med en kille som hon har två barn tillsammans med. Barnen är 4 och snart 1 år gamla. Hon är den som seriöst har gråtit i flera år över hur jag ser ut, som en kille. När jag klippte av mig allt hår när jag var fyra så grät hon och mamma i veckor efter det. Och hon klagar konstant över att jag klär mig som en kille. Det har hon gjort i hela mitt liv. Jag har alltid klätt mig som en kille, alltid sett ut som en och på insidan alltid varit en. På hennes bröllop tvingade hon in mig i en klänning och fick mig att vara brudnäbb. Det var värsta dagen i mitt liv, även fast jag förstås var glad för hennes skull. Det var den mest förudmjukande dagen i hela mitt liv, för det folk såg var en kille i en klänning, precis så som jag såg på det, men det gjorde inte min familj. Men jag försöker se på det positivt. Det gjorde i alla fall Josefin och min mamma glad. Det var första gången i mitt liv jag hade smink på mig också. Men efter det lovade jag mig själv att aldrig ha på mig en klänning, eller smink, någonsin igen. Och det har jag inte haft heller.

Mina föräldrar är svåra att förstå. Ena sekunden ger dom mig en bamsekram och säger att dom accepterar mig som jag är, och andra sekunden skulle dom hellre vilja se mig i tjejkläder, smink och långt hår än att se mig glad. Jag har alltid sett ut som en kille, och jag har alltid varit mycket mer med pappa än med mamma. Jag tror det faktiskt har sårat henne lite, att jag aldrig gillat att spendera tid med henne för att vi inte ens har lite lika intressen. Men jag hoppas hon tycker det är okej, hon har ju alltid Josefin som hon kan köpa alla smycken åt.

Pappa och jag har spelat alla möjliga sporter, lagat bilar och byggt saker tillsammans. Han har alltid behandlat mig som sin son, medans mamma alltid behandlat mig som någon slags prinsessa. Hon blir sur av minsta detalj, som att jag till exempel går som en kille, och så babblar hon på om det som om det är hennes livsuppgift eller något. Men ibland kan hon vara helt underbar om det och säga att det är okej att jag är som jag är, att jag är en "pojkflicka". Men det är jag inte. 

Jag är transsexuell, eller om du vill kalla det transgender. Det betyder att jag föddes i fel kropp. Jag föddes som tjej, men i mitt huvud har jag alltid varit en kille. Jag är en kille i en tjejkropp, med bröst och allt. Jag hatar det, men jag måste leva med det tills jag kommer ut till alla, och tills jag kan bli av med den här kroppen som inte är min. Nej exakt, ingen vet om det än. Bara jag, och jag har vetat det i hela mitt liv. Folk har så svårt att förstå, svårt att acceptera, dom har svårt att veta vart gränsen går, vilka frågor man kan fråga och vad man kan säga. Det är så sjukt lätt att förolämpa någon som är trans. Jag hoppas att alla en dag kommer få lära sig allt om det och att det kommer bli mer accepterat. Det är inget val, man föds som det.

Det finns till och med en vetenskaplig förklaring till att man är trans. Alla barn som är i magen är från första början tjejer. När jag var i min mammas mage så fick jag först testosteron, vilket är den manliga hormonet, i mitt huvud. Det gjorde att min könsidentitet blev till kille, att jag i mitt huvud är en kille och att jag kommer identifiera mig som en. Sedan skulle jag egentligen fått testosteron i min kropp också, men för någon anledning så hände inte det. Istället stannade min kropp som en tjejkropp. Det gjorde att jag är en kille, men jag har en kropp som egentligen tillhör en tjej. 

Att vara sånhär är inte lätt, tro mig. Den konstanta rädslan av att någon främling ska fråga mig något så jag måste prata och visa att jag har en tjejröst. Rädslan av att någon ska fråga varför "hon klär sig som en kille". Att någon ska se mina bröst genom tröjan, eller att min midja och mina lår är alldeles för vida för att kunna vara en killes. Jag tänker på det varje dag, på allt. Det har hänt flera gånger att alla tankar på det tagit över mitt liv och gjort mig helt isolerad från omvärlden. Det har lett till depression, ångest, och allt däremellan. Att folk skulle tro att jag valt det förstår jag inte alls. Vem skulle välja hat och smärta före att vara glad och fridfull? Inte jag i alla fall.

Jag har varit en kille i hela mitt liv. Inte alltid på utsidan, men på insidan har jag alltid varit en och det vet jag. 

Jag gissar att allt det här kommer handla om när jag berättar för dig om mitt liv. Min vardag, när jag kommer ut, när jag börjar ta hormoner och när jag genomgår operationer. När mitt hjärta brister och när jag skrattar så jag gråter. När jag är så deprimerad att det känns som att inte ens ensamheten håller mig sällskap längre, och när jag står i uppmärksamhetens centrum med allas skeptiska ögon på mig. Det här är om min resa, mitt liv som transsexuell. 

-------------------------------------------------------------

Nej, den här berättelsen är inte om mig. Men en del saker kommer vara inspirerade av saker jag själv upplever, en del saker som många transkillar råkar ut för varje dag. Men det mesta av allt det här är påhittat. (Och om du undrar, så ja, den vetenskapliga förklaringen finns faktiskt på riktigt.)

Den här berättelsen kommer handla om allt från första början. Från att man vet att man är trans, till att man faktiskt gör något år det, tar hormoner, gör operationer och så vidare. Den här kommer nog bli väldigt lång, inspirerad av mina egna upplevelser och andras, men mest påhittade saker. 

Jag hoppas att den här boken kommer göra att du förstår mer om vad man går igenom, vad som gör att man tar det där stora steget att berätta, och hur allt går till när man "transformeras" från "tjej" till kille. 

(Om du inte vet det så råkar jag var en transkille, kom på att det kanske kan vara bra att säga ;)